När vi skulle bygga pepparkakshus

För ganska precis en vecka sedan startade bygget. Igår kväll blev det klart.

Lite för trevligt var det med kaffe efter att Sanna visat Mary Kay

Det första som hände var att jag inte orkade göra degen dagen innan den skulle bakas ut, för jag var hemma hos Kirsi mycket längre än jag hade tänkt. Men det var ju bara trevligt, och udon ska också ligga över natten, men blir ändå udon om man bakar ut på en gång. Så jag tänkte att orsaken här var väl densamma; glutenet i mjölet skulle gojsa till sig, men det går bra ändå.

Sedan var sambon sjuk och på dåligt humör och väldigt skeptisk till mina idéer. Så för att lugna honom gjorde jag ritning på ett “vanligt” hus också.

Det fanns egentligen aldrig plats nog för pepparkakorna, så jag staplade de färdiga som hade svalnat klart ovanpå varandra. Eller… det skulle visa sig att jag kanske inte lät dem svalna klart, för taket på “normal-huset” blev alldeles bucklo. Nåväl.

Sedan visade det sig att det är svårt att baka släta pepparkakor.

Jag brände mig faktiskt INTE vid monteringen i år! Kors i pannkakan! Det brukar alltid bli smält socker där det inte ska vara det.

Lite överblivet socker som bändes loss från stekpannan. Jag har hört att det såg ut som en utomjording.

Däremot var det ett och annat som sprack. Bland annat fronten på reservhuset. Jag tror jag är kär i bakplåtspapper, som lät mig laga det utan för mycket synligt socker.

Igår orkade jag egentligen inte garnera det hela. Men sambon tjatade (eller om han bara nämnde det), och jag kände att vi hade dragit ut på bygget tillräckligt nu. Så jag gjorde kristyr. Den blev jättelös, för jag följde inte receptet. Jag tänkte att det här går inte, den kommer aldrig stelna! Så jag gröpte ur den ur struten, tappade en del på diskbänken och hade i mer florsocker. Ner i en ny pappersstrut. Smörgåspapper. För det skulle gå. Det gjorde det också. Jag garnerade fronten på nästan hela stjärnan. Sedan gick det hål mitt på struten. Vaffan. Ner med allt i en plastpåse då! Kladd kladd. Spritsa vidare. Mitt på taket på normalhuset sprack den också. Det blev en väldig snödriva däruppe, tyckte vi. Vad gör man? Vi tog slickepotten och spetade ut det hela och tryckte fast nonstops överallt. Idun hjälpte till. Det var ganska mysigt.

Ja, sedan var det ju bara att slita fram bomullen och skapa snötäcken och sådär.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu när det är klart alltihop är jag väldigt nöjd med resultatet, men ska det verkligen behöva vara ett veckolångt projekt? Måste människor verkligen äta och sånt där annat som tar tid emellan alltihop? 😉