Det är oundvikligt. December är bara en månad, och man får inte ens hela december på sig. Det innebär att saker oundvikligen kommer att krocka, saker kommer missas eller inte hinnas med. För att inte tala om allt som kommer att glömmas.
Hittills har det varit december i 3.5 dygn, och jag känner att jag redan har en lista. Här är “hela listan” (som kvällstidningarna brukar kalla det):
* det går inte att fira julafton på flera ställen samtidigt. Man måste välja släkt och plats.
* syrran får man bara träffa en dag. På typ hela året.
* man kan inte göra pepparkakshus på en dag längre, för man pallar inte. Hur gammal är man egentligen? 87?
* det finns ingen julgran hemma än.
* jag har tröttnat på alla jullåtar och hittar inga bra nya som inte är kristna (jag firar inte jul av kristna skäl, utan tycker bättre om att tända ljus på årets mörkaste dygn osv)
* kristna jullåtar är mysiga och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det (man kan tycka att jag borde ha rett ut den här dissonansen i mig själv vid det här laget)
* ingen hade tid att komma när jag skulle ha julbak.
* det finns fortfarande ingen plan för hur julen ska hanteras gentemot pappa
* jag kan inte vara med på jobbets julmiddag i år heller.
* Idun har ingen egen adventskalender
* det finns ingen plan för nyår.
* året är snart slut.
* inte ens den jävla regeringen klarar av att vara kvar