Fight them until we can’t

Ska man vara bitter nu? Piratpartiet, som representerar kärlek emellan människor istället för hat mot främlingar och män, och istället för “hårdare tag” för att komma tillrätta med vad som ses som problem i samhället. Just det Piratpartiet fick inte något mandat från Sverige.

Men Piratrörelsen kommer aldrig att försvinna. Piratpartiet finns i en mängd länder och är starkare än någonsin. Organisationen är starkare. Sammanhållningen är starkare, om det nu är möjligt. Jag märkte det på valvakan. Trots besvikelsen såg man hur alla liksom drog efter andan och sa olika saker där andemeningen var “Ni vann det här slaget, men vi kommer att vinna striden. Det är val i höst, till exempel.”

Sedan festade vi vidare med glada miner, för Tyskland kommer ju att representera oss nu. De får hålla stafettpinnen i fem år tills nästa gång det är val till EU-parlamentet.

Något det rådde en del missnöje över var ju mediautrymmet som bereddes olika partier. Man hade ju kunnat tro att det skulle återspegla vilka som redan hade mandat, och att Piratpartiet därför skulle vara självklara medverkande i varje debatt. Så var inte fallet. Piratpartiet ansågs (enligt den historia som serverades) inte intressanta för svenska folket eftersom de inte valt in dem till ett helt annat styre än just det där så många direktiv som riksdagen måste följa kommer ifrån. Jag skulle säga att det viktigaste är att ha Piratpartiet i EU-parlamentet, därefter är det superviktigt att rösta in Piratpartiet i riksdagen, och sist men inte minst vore det en enorm tillgång för landet att ha pirater i alla kommuner och landsting.

Så att media nu inte ansåg att Svenska folket var intresserade av vad de två parlamentariker de skickat till EU gjort de senaste fem åren (nåja, Amelia fick ju inte komma in på en gång, men hon tog igen det med råge sedan), det fick till effekt att folk inte trodde att de borde intressera sig.

Där kan jag bli så frustrerad. Om och om igen ser jag hur den som beslutar egentligen inte är gemene man, utan någon på något TV-hus någonstans. Mer utrymme blir lika med fler röster, och så kom Feminazisterna in. Ja, det är inte mitt ord, så kalla mig nu inte en hatare. Jag såg det på Instagram. Det är en Fi-anhängare som har skrivit det. En jag tycker mycket om, även om jag nu inte förstår hur hon tänker.

Wahlnoet skriver “nattetid möts feminazis o miljöpartister på mariatorget. det är fint med folk med framtidstro.”

Ja, det är lätt hänt att jag tror att det där partiet består av människor som hatar män. Jag tycker inte om hat, och jag är inte överens om att kvotering är lösningen på några långsiktiga problem. Kortsiktigt kan det fungera bra, men det är lite som att dricka kaffe istället för att sova. Sedan har de ju en hel del andra underliga idéer som jag inte gillar.

Ett annat icke älskvärt parti som kom in var ju Sverigedemokraterna. Ja, jag överlåter nog åt andra att kalla dem nazister. Det finns värre partier där ute i Europa som också fick mandat, så de grupperar nog fint ihop sig när det ska skapas grupper i parlamentet. Jag känner en sådan uppgivenhet. Jag har varnat mina vänner för det här sedan tidigt 00-tal. Det sjunkande valdeltagandet var den första varningssignalen, och alla såg mig som ganska hysterisk när jag jämförde med utvecklingen i Tyskland före andra världskriget. Men jag ser bara fler och fler likheter. Och det hjälper inte hur mycket man säger det. Folk missnöjesröstar ändå. Som om det kommer att bli bättre för att man hatar på människor. Som om de inte lärt sig av historien att det inte hjälper att skaffa en scapegoat för allt som är fel i samhället.

Jag menar, det är inte de som startar pizzerior överallt som är orsaken till arbetslösheten. Det är inte de som köper dyra jackor som orsakar den dåliga ekonomin. Och så vidare. Jag orkar faktiskt inte.

Nej, det är inte en bra idé att sätta alla nyanlända i samma område och tro att de ska kunna “integreras fint i samhället”. Det förstår ju var och en. Hur ska de kunna bli en del av ett folk om de inte träffas? Samtidigt, hur integrerad är man om man bor i ett område med bara rika och aldrig träffar de nyanlända samhällsmedborgarna? Hur ska man kunna ens börja förstå var problemen ligger så att man ska kunna föreslå lösningar?

Eller förresten. Vilka då problem? Det är inte problem. Det är outnyttjade tillgångar och lösningar som inte ännu hittats. Varenda en som går in på arbetsförmedlingen och ber om ett arbete är en tillgång. Arbetskraft. Inte ett problem.

Nej, nu måste jag göra annat än att sitta här och orera. Jag avslutar med Kara “Starbuck” Thrace’s eminenta ord.

“What do we do now?”
“Same thing we always do – fight them until we can’t.”