Ursprungligen postat här.
Ja, det är en fråga som jag vridit och vänt på i huvudet sedan jag såg det röda strecket på stickan. Behöver jag skaffa en bil nu?
Jag har aldrig känt att jag behöver en bil så länge jag bor i en stad. Det finns ju kollektivtrafik och i värsta fall taxi om det skulle bli för sent och man inte kan sova över. Jag är en sådan där som gärna sover över hos folk dessutom, för att det är enklare än att ta sig hem sent. Och jag trivs att sova lite varstans, bara det är mjukt, liksom. Dessutom har jag alltid tänkt att jag gynnar miljön genom att gå, ta bussen och cykla när jag ska någonstans. Inga avgaser bara för min skull, inte. Och tänk vad mycket motion man får om man inte köper månadskort på bussen, utan kort med ett antal resor! Jag är ju så snål, så då kan jag gå fem kilometer bara för att spara in en bussresa!
Ja, det var ju det där med att jag är snål. Jag älskar att spara pengar. ”Det är inte de stora inkomsterna, utan de små utgifterna man blir rik av” står det på väggen hemma hos mormor. Och det är ju så sant. Samtidigt har jag så svårt att be om pengar, så jag har fortfarande inte underhåll från Iduns pappa. Han köper så mycket åt mig och Idun ändå, så det gör kanske inget, men det säger ju lite om mig.
Min far har dessutom berättat för mig att det inte finns någonting som pajjar någons ekonomi som en bil. Det är försäkring, till att börja med. Sedan är det parkering och garage (om man vill ha det), för att inte tala om bensinen! Dessutom går väl skrället sönder då och då och kostar tiotusen att laga varje gång. Eller ett par tusen i alla fall, om man inte går till märkesverkstaden.
Så där har vi en massa skäl emot. Men så är det detta med att min förmåga att bära mina egna grejer på ett tåg begränsar sig just till att bära mina saker. Skulle jag åka tåg med Idun och vagnen så skulle jag inte få med allt, tror jag. Eller kanske. Men en sak som skulle få stanna hemma skulle ju vara bilbarnstolen. Den är i två delar, och det finns inte en suck att jag skulle få med den. Och då kan man inte bli hämtad när man kommer fram, utan man måste ta buss och sedan gå, och sedan sitter man där. Jag har inte lyckats försöka ännu, kanske för att min mor inte vill höra talas om att jag skulle bängla med allt på tåget när jag ska till henne, utan hon kommer och hämtar mig! Det är översnällt av henne, och väldigt bekvämt.
Idun har en bil!
Men nu när vi var på vår lilla semester och lånade mammas bil varje dag började det kännas som att man kanske borde ha en egen bil. Kanske det, om man lånar så mycket. Och nu vill jag åka på mitt kusinbarns dop. Och jag fattar inte hur det ska gå till utan en bil. Nu känner jag mig sådär låst som jag var rädd för någonstans i mitten av graviditeten. Och är det egentligen ansvarsfullt att inte ha en bil när man är förälder? I mitt huvud fanns ingen bild av att jag inte skulle ha en bild när jag väl fick barn. (I och för sig skulle jag även bo i villa och vara gift vid det laget, och så har jag det ju inte heller)
Å andra sidan har jag ju överlevt i snart fyra månader utan egen bil. Det går ju att ta bussen till Ikea också, även om vi inte fick med oss allt jag ville köpa sist.
Iduns pappa funderar på att köpa en bil som jag kan köra. Han har inget körkort än. Men är det klokt? Och är det inte som att jag tar emot en förskräckligt massa pengar då? Jag funderar vidare…