Kirsi uppmärksammar regnet på sin blogg. Jag glömde alldeles av att jag hade tyckt om ett regn idag! Jag glömde nog tänka på att jag tyckte om det när jag gjorde det också, minsann.
Jag skulle gå till Ica, för jag hade massor med avier och ingen mat hemma. Eller två avier. Varav den ena var den första jag sett om det paketet. Men det drog sig tydligen ändå inte för att meddela att detta minsann var en påminnelse och att jag skulle skynda mig att hämta paketet innan den 14:e. Gissa vart jag var den 14:e? Inte här i alla fall.
Det duggade ute, så jag bestämde mig nästan för att inte gå. Men så tänkte jag att det var ju inte säkert att jag skulle ta mig i kragen imorgon om jag inte gjorde det idag, och sista dagen att hämta ut var på tisdag. Dagen efter imorgon. Och då har jag kanske inte tid, och med väldigt stor sannolikhet inte ork. Det är både föräldragrupp och BVC då.
Så ifall vädret bestämde sig för att vara lynnigt tog jag på mig en tunn jacka. En sån där som vattnet rinner av (om man har impregnerat den ordentligt, vilket jag inte har) och vinden inte går igenom. En kort stund funderade jag på om jag skulle bli för varm med allt på. Jag hade ju munkjacka på mig också. Men så tänkte jag att tröjan skulle stoppa vätan från att ligga in mot kroppen, så den fick komma med. Det finns ju ett alldeles praktiskt handtag på vagnen där man kan hänga sin tröja och jacka när de inte behövs.
Det stänkte lite på Idun på vägen till affären och jag drog snabbt på regnskyddet över vagnen. Jag konstaterade att det fortfarande är lite trasigt och att jag fortfarande behöver köpa sådan där textiltejp som man kan laga med. Jag tror det är vad som skulle fungera bäst. Det eller silvertejp. Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt. Men det skulle inte se så snyggt ut.
När jag var nästan framme ringde mamma. Det gick att prata med henne i headsetet. Hon måste ha en alldeles fantastisk hörsel. Nästan ingen annan hör mig när jag pratar i det. Så vi språkade om ditt och datt medan jag plockade på mig mer än den litern mjölk jag hade tänkt köpa. Man måste ju äta, liksom. Färska grönsaker. Det blir så trist i längden med frysta. När jag hade betalat behövde man byta blöja på Idun. Det blev lite meckigt med alla telefonsladdar och regnskydd och allt, så det tog lite tid.
När jag lämnade affären noterade jag att det mörkaste molnet jag sett på länge hade förflyttat sig till precis ovanför våra huvuden. Det såg väldigt hotfullt ut, och jag började överväga om jag kanske begått ett misstag genom att bege mig ut. Men så mindes jag att jag skulle ju på posten också. Jag brukar gå på posten före jag handlar, men nu hade jag ju min mor i luren, och jag ville ju fråga om paketet som antagligen inte fanns kvar. Så jag vände om och avslutade samtalet.
Mitt när jag står och ska fråga kvinnan i postdisken saker bara utbrister hon “Oj!” och tittar förbi mig ut genom dörrarna. Jag vände mig om och såg bara vatten. Det vräkte ner. Nej, det är för klena ord. Himlen hade öppnat sig som en kran och allt gudarnas badvatten rann ner på folk som hade oturen att befinna sig utomhus. Folk som var på väg ut stannade förskräckt i tamburen och vågade inte fortsätta.
Jag uträttade mitt postärende och fick ena paketet och besked om att jodå, de hade minsann skickat tillbaka det andra. Jag har bråkat om sådant med dem förr, och vet att det inte är lönt. Men de hade ju kunnat skicka ut en avi, så hade jag hämtat paketet innan semestern. Nåja.
När jag nu hade mitt paket tog jag mig god tid att ta på mig tröja och jacka. De hade känts för varma tidigare, men det föll fortfarande en massa vatten från himlen, så jag misstänkte att det inte skulle vara dumt med lite skydd mot regn nu. Sedan begav jag mig ut. Jag gick förbi oroliga människor i tamburen som fortfarande tyckte att det regnade för mycket. Jag tvekade lite själv, men så tänkte jag att så farligt kan det inte vara! Det var ju varmt ute, och jag var rätt klädd. Dessutom var jag på väg hem. Det är det bästa. Då finns det ju en massa torra kläder och mysiga filtar och te och allt möjligt när man kommer fram. Då gör det ingenting om man blir blöt.
Knappt hade jag gått ett tjugotal meter förrän någon däruppe hittade ännu ett badkar som ännu inte tömts. Jag småsprang sista biten till gångtunneln. I ljudboken i öronen blev just Silje vuxen. Hade våta drömmar, minsann. Det kändes som att det passade in på något poetiskt vis. I tunneln stannade även en mor med sitt barn på cykel. De var inte klädda för regn alls. Somriga klänningar, bar hud och vackra flätor i håret på både mor och dotter. Våra blickar möttes. “jag trodde vi skulle hinna innan regnet”, ursäktade mamman sig. Jag log bara tillbaka. Vad säger man? De cyklade strax vidare och jag spolade tillbaka i ljudboken. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt i den.
Jag gick vidare hemåt. Jag blev blöt på benen. Man blir det. Jag har aldrig tyckt om just det. Men det är inte så farligt. Och mina fötter var ju torra. Bra skor. Goretex. Och den där tröjan gjorde sitt jobb, så jag var inte blöt på överkroppen heller. Det var bra.
Idun tittade på mig med trötta ögon. Ögonen blev till springor. Så öppnade hon dem helt. Vill inte sova. Vill titta på mamma. Springor igen. Mammas takfasta steg och regnet som smattrade mot regnskyddet runt vagnen. Snart sov hon. Det såg så rofyllt ut.
Jag hittade plommon på vägen hem. Det var grannens. Man fick nog inte ta dem, men de hade ramlat ner på staketet. Jag tog två. De var söta och goda. Och de kommer säkert påverka både min och Iduns magar på ett negativt sätt, men de smakade sommar.
Och jag var glad när jag kom hem.