En känsla jag sliter med att ta mig bort ifrån är känslan av att inte räcka till, hur mycket jag än kämpar. Känslan kommer till exempel när jag är trött eller hungrig, det vill säga när kroppen säger ifrån, och det finns saker jag tycker att jag borde gjort.

De där tillfällena när jag ville räcka till mer, men inte kan göra mer. Då kommer lätt gråten och hopplösheten och känslan av att andra är så mycket mer än jag någonsin kan vara.

Eftersom jag redan har den känslan lurandes i mig blir jag väldigt känslig kring amningen. Det är liksom inte bara en broschyr man läst som inleds med en lång propagandatext om hur bra amning är. Jag har anammat budskapet för länge sedan (10 år räcker inte, det känns som att jag alltid tyckt så) och har fnyst åt karaktärer i böcker som valt att inte amma.

Så när bröstvårtor går sönder är det inte bara i kroppen jag får ont. Det skär rakt in i själen att inte räcka till där heller. Och när lillkickan ammats med amningsnapp och inte blivit mätt, då känner jag mig otillräcklig när ersättning måste ges.

Jag vet andra mammor som givit upp helt på amningen för att de mådde för dåligt psykiskt av att det inte fungerade. De är inte dåliga mammor. De prioriterar en fungerande och välmående familj före att amma för att man ska.

Men jag gissar att frågan är känslig även för dem. Man försökte, men det gick inte. Så man löser det hela på det bästa sätt man kan, även om det inte gick att göra som man tänkt sig.

Nu när jag förklarat så långt kanske jag inte behöver förklara varför kommentarer som nedan i bästa fall genererar en tvärilsk mor, och oavsett aldrig borde yttras.

“Jaha, ger du ersättning? Har du inte tillräckligt med mjölk? ”

“Får de ersättning? Då får de ingen bröstmjölk alls då, vad syyynd!”

Förstår ni hur det känns? Näe, det kan ni inte om ni inte varit där själva, så högaktningsfullt; håll käften om ersättningen.

Flattr this!