Jag orkar inte. Jag hostar och snörvlar och det blir bara bättre när jag proppar i mig Alvedon. Inte ens det hjälper alla gånger.

Att det gör ont i ryggen efter varje hostattack och att hela bäckenet värker varje gång jag måste ställa mig upp gör liksom inte saken bättre.

Nu har jag blivit alldeles nysig och snorig och ögonen rinner också. Jag vet inte alltid om det är förkylningen eller om jag är ledsen.

Ja, för det går liksom inte framåt med det. Jag kan inte vara ok med det. Jag vill bara ringa honom och be honom komma hit och hålla om mig. Men jag vet att det inte är någon bra idé, så jag låter bli.

Och sedan blir jag ledsen för att jag är ensam. För att jag inte har någon som kokar te åt mig och plockar undan disken och hänger upp tvätten. För att jag måste försöka klara det själv och misslyckas.

Jag lyckades går och köpa mjölk och halstabletter igår. Sedan låg jag och svettades resten av dagen. Hängde upp tre strumpor. Var tvungen att lägga mig ner. Den här kroppen orkar inte, och jag blir frustrerad och vet inte vad jag ska göra åt det.

Jag hade ju två som nästan liknade pojkvänner. Men jag sa nej till dem för att de inte ville ha mig på det sättet, och jag var inte lycklig. Är det här så mycket bättre då? Jag vill bara tillbaka till förnekelsen. Ignorance is bliss, liksom.

Men vad är poängen när man är sjuk om ingen av dem är här ändå?

Jag vill bjuda in folk eftersom jag känner mig ensam. Men jag har inget att bjuda på utom stök, arbete och baciller…

Jag hatar att alla mina inlägg är såhär gnälliga. Jag hatar att jag är såhär gnällig.

“Utmåla dig inte till offer”, sa en vän för ett tag sen. Jag behöver komma på hur jag slutar upp med det.

Flattr this!