Nu vet jag att det aldrig kommer bli han och jag. Egentligen har jag vetat det länge, men jag har hoppats att jag har haft fel, och jag har hittat massor med tecken som fått mig att hoppas ännu mer.

Sist vid pratade var det rätt tydligt, men jag hoppades i alla fall.

Men nu vet jag. Jag har ställt frågan på ett sätt så att svaret inte kunde bli svårtolkat.

Nu ska jag bara få in i huvudet att det har hänt, och sedan ska jag bara försöka hitta ett sätt att vara ok med det. Haha. Jättelätt. Japp. Ironi av.

På den klassiska frågan “how does it make you feel?” som de ställer i alla filmerna är svaret “värdelös”.

Varför skulle det ha varit annorlunda den här gången, liksom? Jag är ju samma person som blivit dumpad av alla de där andra. Han behöver inte säga orden för att jag ska uppfatta dem. Jag har liksom ingenting att tillföra en relation. Jag är en sådan person man gärna vill ha som kompis. Kanske till och med kk. Men varför i allsin dar skulle man bli kär i en sån som mig? “Du är mer som en kompis”. Japp. Det är jag, det. Jag är allas vän. Ställer upp så mycket jag kan, och kräver inte mycket tillbaka. Kräver, förresten. Vad är det jag har begärt av någon? Det är en sak att be om saker, en annan sak att kräva dem.

Jag kan inte vara sådär mysterisk som kvinnor ska vara, så att män fascinerar sig. Jag berättar vad jag tänker istället. Inte håller jag på med mystiska ritualer heller. Jag låser inte in mig på toan i evigheter, utan kommer ut efter max 20 minuter, för då är jag färdigduschad. Och så är det väl en massa saker som kvinnor gör som jag inte har en aning om vad det är.

Så män tycker inte att jag är en såndär som man vill ha till flickvän, utan jag är en såndär som man är kompis med. Fast man tar såklart inte med mig när det är saker som bara män gör, för hallå, jag är inte det heller.

Inte ens att hålla ordning i ett hem eller laga så bra mat kan jag. Jag svänger väl ihop något så att vi inte behöver svälta, men så värst bra fantasi har jag inte, det kan jag inte säga. Och disken orkar jag inte ta undan, för jag ligger hellre i soffan och tycker synd om migsjälv. Ibland börjar jag, men då får jag ju ont i ryggen, så jag blir inte färdig.

Ja, för ryggen är trasig, och den enda som masserar den är massage-tanten på jobbet, för hon får betalt för att göra det. Och det fungerar inte så bra nu, för jag måste sitta upp, för jag har en mage, så bordet passar inte. Så jag spänner mig och det fungerar bara inte så bra. Jag går dit bara för att hon lägger på liniment-aktiga saker som säkert är bra för musklerna. Och så är hon bra att prata med.

Och nu sitter jag här och skriver gnälliga saker igen. Vem vill vara med någon som bara gnäller hela tiden? Inte jag i alla fall. Och det jag gnäller om är att jag inte duger för att jag inte tycker om mig själv. Så jag behöver acceptera mig för den jag är och tycka om mig. Jo, tjena. De sidor jag tycker om hos mig själv har jag inte sett mycket av på flera veckor. Och det är en del av mig att de bra sidorna försvinner ett par veckor i sträck ibland. Hur accepterar man det? Jag kan inte vara ok med det.

Så bottom line: jag hatar mig själv, och förr eller senare tröttnar folk på det.

Varför verkar inte den där alvedonen snart? Jag har ont!