Nu är det 37+0. Ni vet, 37 fullgågna veckor och alltså inne på den 38:e. Min våg har slut batterier så jag vet inte vad jag väger. Häromdagen vägde jag runt 87. Nästan 90 kilo ju. Det är bara galet. Jag är rätt galen som gör detta. Jag har ju alltid vetat att jag kommer bli typ ensamstående mamma. Eller nja, det har ju funnits planer på att flytta ihop, förstås. Men alla sa åt mig att de planerna var galna, och det stämde antagligen. Och i slutändan kunde jag inte. Men hur ska det här gå? Och varför kan jag inte bara släppa det där med att jag gång på gång misslyckas med förhållanden? På senare år lyckas jag ju knappt starta dem innan de kraschar fullständigt. Ett förhållande funkade, men jag var inte lycklig. Det var ändå svårt att släppa. Hur blir man nöjd med sig själv? Just nu är jag i stadiet “jag kan inte förhållanden och det får mig att känna mig misslyckad och oälskad, och jag tror det beror på mitt dåliga självförtroende i grunden”. Det är väldigt svårt att acceptera sigsjälv som man är när man har den åsikten, att man inte duger. Jag menar något alla ex har gemensamt är ju mig, det är svårt att komma ifrån. Idag ska jag träffa barnmorskan. Första gången på länge jag är nervös för det.