Jag är inte riktigt säker på hur det känns nu. Jag misstänker att jag förstod att en hel arbetsdag i det skick jag var i torsdags inte skulle flyga idag. Och jag misstänker att jag stängde av.

Och nu undrar jag om det vore smart att gräva fram det igen för att fortsätta bearbeta, eller om det bara är att gräva ner sig i något som borde ligga bakom mig snart. Nä det där lät inte rimligt…

Jag vill inte släppa taget. Fast min hjärna skriker att det bara gör ont att hålla fast och att det bara blir långdraget. “lär dig någonting av historien” säger den. Men jag vill inte. Jag vill tro att det är annorlunda. Jag vill tro att just den här gången betyder alla tecken något annat.

Jag insåg ikväll att jag verkligen vill att det är hans. Jag är inte helt säker på varför, men känslan är där. Kristallklar.

Men det är inte så stor mening att tänka på det. Det är oro över något jag inte kan påverka. Och jag behöver koncentrera mig på förlossning. Och att se fram emot att det kommer ett barn.

Jag kan inte ha alla de där skuldkänslorna och allt detta självhat, för jag klarar inte att vara den jag behöver då. Jag har vetat det och har lagt undan det tidigare, och det har antagligen fått mig att verka känslokall och beräknande och en massa annat… Det ger mig lite ångest ibland.

Just nu känner jag inte mycket. Det känns som att dörren till känslorna är stängd. Och jag ska nog inte glänta på den ikväll. Tror jag.

Jag tänker klarare med avstånd till känslorna, men samtidigt oroar jag mig för att tappa kontakten med dem helt.

Nu är jag bara trött, så sova känns som en bra plan.

Godnatt.

Flattr this!