Vimsigheten

När man är förkyld fungerar inte hjärnan lika bra. Och jag tror inte att det på något som helst sätt är omständigheter som underlättar om man är “på tjocken” heller.  Jag är ju rätt vimsig till att börja med. Jag har för lite RAM-minne, skulle man kunna säga. Långtidsminnet är fruktansvärt bra, har jag insett, men just det där att minnas saker man höll på med, eller som hände för 30 sekunder sedan…

Jag: Du vill förstås att jag öppnar garaget åt dig?
Pappa: Ja, det var tanken. (ger mig nycklar)
Jag: (tar nycklarna, går ur bilen, öppnar garaget)
Pappa när vi närmar oss huset, 10 meter bort: Då är det inte jag som har nycklarna, då va.

(tystnad)

Jag: vem har nycklarna då? (gräver fram mina egna nycklar ur jackan.)
Pappas nycklar: (ramlar ur min ficka och landar på marken)
Jag: HUR hamnade dina nycklar i min jacka???

Eller som idag på jobbet. Jag kopierade siffror ur en fil och skulle tabba till en annan fil. Min dator förstår inte vinken och visar upp chatt-programmet istället. Någon har sagt något. Jag läser. Jag går sedan till webbläsaren. Känner på mig att jag har kopierat något. Ctrl-F, ctrl-v. Siffror i sökrutan??? Var kom de ifrån? Jag frågar folket i chatten. Känner igen siffrorna igen och kan klistra in dem på rätt ställe.

För att inte tala om alla gånger jag gått för att koka te åt mig själv och kommit tillbaka utan!

Och VARENDA gång jag håller i någonting här hemma så försvinner det mystiskt och man måste leta hur länge som helst innan man hittar det. Jag har fortfarande inte hittat extra-nyckeln.

Så nu vet ni varför jag alltid är sen till precis allting. Jag hittar inte hälften av allt jag ska ha med mig, och resten slarvar jag bort medan jag letar efter det första, och sedan minns jag inte vart jag var på väg längre!

Men jag tycker jag överlever över förväntan i alla fall.