image

Jag pendlar mellan upp och ner. Förvirring och visshet. Ibland vet jag precis var skåpet ska stå och hur livet ska levas. Nästa dag vet jag ingenting och avgrunden av smärta vill bara äta upp mig.

Igår började bra och slutade bra efter att jag fallit igenom helt. Dagen innan var fantastisk. Idag började skitdåligt men blev bättre.

Jag skriker ut på bloggen och vill vara ifred. Sedan är jag tacksam för alla ni som bryr er. En del ger mig kramar, andra små råd och kommentarer. Ibland orkar jag inte ens svara, men det betyder inte att jag inte är tacksam.

Vad vill jag säga egentligen? Jag har druckit en halv öl nu och då blir allt så klart tills man försöker formulera det i ord…

Jag ville nog mest försöka förklara. Fast jag kan inte riktigt. Jag har ingen fancy diagnos att komma med, och tror inte jag vill ha det heller. Jag tror vissa dagar att jag vet hur jag funkar, och sedan beter sig min hjärna tvärt emot.

Ibland ljuger jag både för mig själv och omgivningen för att jag inte orkar vara den som alla ska tycka synd om hela tiden… Och för att jag känner att folk förtjänar att jag slutar gnälla nån jävla gång. Ibland ljuger jag bara för alla andra, av samma anledning.

Jag ska, om jag lyckas skaffa vårdcentral snart, fråga om det finns några piller mot detta. För det känns verkligen som att allt jag hänger upp mig på inte är orsaker, utan saker som blir svårare att hantera när jag är sån.

Och listan igår. Jag trodde inte att den skulle bli så lång, ärligt. Jag trodde jag skulle få slut på grejer och inse hur fånig jag var. Så blev det inte. Jag postade, för jag ville faktiskt förklara vad jag menar när jag säger att det känns som att jag misslyckats med allt… Bara så att jag skulle slippa få höra att det inte alls finns såna saker.

Jag bestämde mig för att sova istället för allt jag hade kladdat in i kalendern. Man får skita i allt. Det är ok, men Mathias och Linda bestämde sig för att muntra upp mig istället. Det funkade, för nu är mitt hår skitcoolt och allt är bra igen. För nu, och det är ju bara att vara glad då. Det kan vara en dag, en månad eller ett halvår. Man vet aldrig.

En grej som är svårt att nästan föreställa sig när man mår bra är hur ont det gör när man inte mår bra. Hur bröstet värker och hjärnan förlamas. Hur varenda muskel i hela kroppen vägrar samarbeta som om man just sprungit ett marathon. Det är svårt att tänka klart då och man kan bli väldigt arg på den som verkar orsaka minsta förvärring av tillståndet. Jag antar att jag vill be om ursäkt. Kanske i förväg, kanske till folk runt mig som jag inte minns att jag sårat eftersom hjärnan inte fungerade som den skulle…

Nä, nu blir det sova! Vännen Per ska med imorrn, så det blir kul och jag vill vara någorlunda soven. 🙂

Kram till alla som behöver det och/eller förtjänar det! Jag tycker om er. Tyck om er själva också!

Flattr this!