Jag vet inte om jag ska till Pride i helgen. Jag vet inte om jag orkar.

För många verkar det handla om kärlek och att få vara den man vill och harmoni mellan människor och så vidare. För mig handlar det om att vara där och försöka slåss mot väderkvarnarna som vidhåller fördomar till höger och vänster. Om att visa upp sig och visa att man inte skäms för den man är så att de som anser att man inte finns, eller lever fel kanske kommer på andra tankar. Det är trots och motstånd mot de fack som folk gärna vill placera mig i så fort de ser mig.

Vidde på Pride 2010

Det är roligt, men det krävs en massa styrka. Jag känner inte att jag har den styrkan i år. Jag känner mig för sårad av den bild folk har av mig som inte stämmer. Av att de inte riktigt kan förlika sig med att jag inte passar i formen de inbillar sig att jag är stöpt i. Att de gång på gång försöker karva av de bitar som hamnar utanför så att det ska passa, och att de tittar frågande på mig när jag skriker att det gör ont.

OM jag ska orka mig dit behöver jag någon som håller mig om ryggen hela vägen. Finns det någon sådan?

Flattr this!