Om att titta på när löken gror

Idag ska jag inte träna. Alltså, jag cyklade ju till jobbet, och det var jobbigt fast det var nerförsbacke. Och sedan cyklade jag hem. Det var också trögt. Jag trodde nästan inte att det skulle gå.

Men jag handlade på vägen hem och störde personalen om att jag ville köpa kall kyckling till min sallad. De visste inte om det fanns, men hittade ingen, så det fanns nog ingen. Jag fick vackert köpa varm istället. Fördelen var att jag surt muttrade att de inte hade någon Nutella heller, precis när jag hade den i ögonhöjd så att de bara kunde peka på den framför näsan på mig och säga “Jodå” på ett menande vis. Den stod vid marmeladen. Jag har gått förbi den hyllan hundra gånger, men aldrig sett vad som står där, för jag köper inte marmelad. Jag köper inte mjukt bröd, och jag äter inte smörgåsar annat än knäcke, eventuellt med gurka på. Men marmeladhyllan i affärn är mest något som skymmer sikten i min värld.

I alla fall så är det svårt att inte träna. Trots att jag har ont och vet att springa inte går, så vill jag. Och trots att det var skitsvårt att komma hem med cykel vill jag ut och turfa. Jag har stått emot minst hundra impulser för att hindra mig från att dra på mig joggingskorna eller slänga mig på cykeln för bara en liten runda. Svårt! Hur gick det här till egentligen???

Kirsi har varit här och använt min balkong. Det är svårt att motivera sig att sitta där, tycker jag, men när någon säger att det ska sittas, då är det trevligt att följa med ut. Vi borde fika oftare, för vi har pratat oavbrutet sedan hon kom ända tills hon gick. Jag vet inte om jag eller hon pratade mest, men det är så skönt att inte veta. Att man bara liksom låter samtalet flyta runt som en båt utan roder i kastvindar på en isbelagd sjö… eller något. Än hit, än dit, och ibland glömde man var man nyss var.

Jag har precis glömt hur man kommer ihåg att man är bra på saker och Kirsi har precis kommit på det. Knepigt, det brukade ju vara tvärtom. Jag är glad att hon har kommit på det. Jag kanske också kan komma på det. Jag vet ju att det går, jag brukade ju kunna.

Det jag känner att jag börjar tappa greppet om är jag livrädd för, dock; jag vet oftast att jag kan allting, bara jag försöker tillräckligt. På sistone har jag misslyckats så mycket, och släppt så mycket för att jag inte mår bra av att försöka sådär mycket. Allt det där släppandet är inte heller bra. Det får mig att tro att jag inte kan de sakerna… och så känns det plötsligt inte som att jag klarar vad som helst längre. Huvva.

Men så känns det lite bekant också. Det är samma ord som alltid kommer under depression; “vad är jag egentligen bra på, vad har jag egentligen uträttat?” Och så måste jag räkna bort saker jag uträttat förut, för de sakerna kanske jag inte kan längre. Tänk om jag glömt hur man gör, eller tappat förmågan?

Är det bara formsvackan som gör sig påmind just nu? Jag har fokuserat på träning och just nu går inte det. Är det megafail? Eller är det bara att man måste vila lite för att vakna starkare än man någonsin varit? Är det så med allting? Måste man stanna upp och tänka på annat för att kunna komma på de bästa idéerna?

Jag tror att det är läskigt att bara arbeta med huvudet, för det är ingenting man kan ta på och känna. Man vet inte om de där snilleblixtarna, som känns som de kommer från ovan, kommer komma igen. Man vet inte om man just gjorde det sista bra man var kapabel till eller om det finns mycket mer att hämta.

Jag har inte haft några mål alls på hela året utom att läsa ut en bok. Det klarade jag. Jag får lite småpanik över att det är det enda jag uppnått i år när det redan är den åttonde månaden…

Eller så är det bara fel balans av kemikalier i hjärnan just nu och jag känner mig deprimerad bara för att jag är sådan.

Men det där med att det känns som att någon kramar om hjärnan så att den slutar funka då och då, det är läskigt. Och när det inte går att andas för att gråten bosätter sig i halsen tillsammans med paniken… när allt jag vill är att gömma mig under en filt och dricka te och titta på gamla serier jag redan sett… jag blir lite orolig för mig då.

Hursomhelst ska jag nog avsluta med att jag har varit duktig och inte rört mig i onödan idag. Jag ska se hur det känns imorrn.