Hur var det nu igen, var alla känslor ok? Jag vet ju att de är det. Man kan aldrig säga till någon (eller sig själv) att en känsla är fel, för om personen känner så, då var det så det kändes, även om det inte verkar logiskt.

Orsaken till att jag funderar är för att jag sitter här med en besvikelse som jag inte alls vet var jag ska göra av. Och den är inte logisk alls, tycker jag.

Jag kom ju vidare i Combitech’s programmeringstävling. Hade jag inte gjort det hade besvikelsen varit ungefär en axelryckning. Jag har aldrig varit med i en programmeringstävling förut och var ungefär glad att jag löste uppgifterna och hoppades att de lösningar jag valde inte var för ineffektiva. I vissa delar av uppgifterna kom jag på ett par lösningar och valde den effektivaste, men i andra fall såg jag bara en lösning.

Jag stod och hoppades att vännen Snild skulle gå vidare och blev glad över att höra att han gjorde det, och trodde nästan att jag hört fel när jag hörde mitt eget namn räknas upp bland de 8 finalisterna direkt efter. Det var väl ungefär då det började. Ett hopp tändes någonstans i mig.

Att gå vidare var ju en bekräftelse på att jag gjort något bra, och jag tror jag började hoppas på ännu mer bekräftelse. Jag visste att jag inte kunde slå Snild, som helt uppenbart hade kunskaper mer aktuella och kunde rabbla namn på algoritmer jag glömt för länge sedan. Dessutom hade han helt uppenbart stenkoll på optimering, som jag aldrig riktigt fick någon kläm på när jag läste på högskolan. Vi hann bara börja nosa på det innan jag fick för dålig studiemotivation för att fortsätta. Skoltrötthet, heter det. Börja inte på högskolan om du inte brinner för att klara hela programmet just då, för din egen skull! Jag säger bara det.

I alla fall började jag hoppas på saker som egentligen är helt orealistiska. Jag försökte intala mig att det inte var så, för jag vet hur orealistiskt det är. Jag hoppades sparka rumpa i något som är svårt, som jag aldrig helt bemästrat, och som jag inte ägnat mig åt på typ ett år. Uppgiften var dessutom i stil med att bygga en path-finder, något som jag aldrig försökt göra tidigare. Klockan var ett på natten när jag hade byggt ett program som tagit fram grunddata för att faktiskt hitta vägar i. Sju timmar att göra något man aldrig gjort förut, och dessutom optimera bättre än svaren i en grundlig googling (för det lär ju de andra också gjort om de var osäkra).

Är det någon som tror att ovanstående är förenligt med verkligheten om man inte är någon form av underbarn? Nej, just det! Och det vet jag. Jag vet det så himla bra.

Och jag vet också att jag ska vara superstolt över mig själv som kom till final i en tävling jag inte visste att jag skulle vara med i innan (och således inte förberett mig inför). En av 8. Jag tror det var ca 50 anmälda ett par timmar innan tävlingen satte igång (eller så minns jag helt fel, men det var ett gäng i alla fall). Förstår ni också hur bra det är egentligen?

Så när jag inte var en av de tre som fick pris sade jag till alla att jag var nöjd med att vara i final. Sedan sa jag till alla att jag sa det till alla för att jag skulle höra det själv. För besvikelsen, den var där. Fast jag inte tyckte att den hade något existensberättigande.

Så jag gjorde det enda jag kunde komma på; tryckte bort känslan, för den var ju onödig. Och försökte ersätta den med stolthet över hur långt jag faktiskt kom. Det var ju inte att jag förlorade för att uppgiften var för svår för att jag skulle kunna lösa den. Jag löste den. Jag visste exakt hur icke-optimerad den var, men bestämde att jag överträffat alla mina egna förväntningar på mig själv i och med att mitt program levererade rätt svar över huvud taget. Det är faktiskt att vinna över sig själv, om inte annat! Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle hinna lösa det på den utsatta tiden, och jag gjorde det med 3,5 timme tillgodo. Ja, jag hade kunnat leta alternativ på den tiden, men bestämde mig för att jag gjort mitt.

Men så i bilen, när jag lämnat av de andra, kände jag att nu när jag är ensam är det ok att känna besvikelsen. Och så kom tårarna. Jag hade ju velat vinna. Jag hade ju velat stå på scenen som en av de tre som fick pris (spelar ingen roll vilken) och visa alla att jag är fantastiskt duktig på allting. Precis allting. Ja, jag vet att det inte går, men jag ville det i alla fall.

Och grejen är, att jag vet hur dumt det är, och jag vet att det är ok. Jag vet att man får vara besviken, och jag vet att man inte kan vara bäst på allt. Men vad jag inte vet, det är hur man hanterar känslan när man väl erkänt att man har den.

Mota bort var ju helt fel, uppenbarligen. Det skjuter bara fram problemet till senare. Har man otur lyckas man samla ihop en massa sådana problem till en hög av ohanterbara känslor som blir till ett litet monster som måste låsas in, eftersom man inte vet hur man tämjer det.

Så ska jag sitta här och tycka synd om mig själv när jag varit skitduktig? Det känns väl inte helt rättvist mot mig?

Hur gör ni andra egentligen? Släpper och går vidare? Hur då “släpper”? Och hur skiljer det sig från att undertrycka/mota bort? Det vill säga intala sig att det inte är så man känner egentligen?

Vad jag får panik och ångest över är egentligen inte orsaken till känslan, utan att jag inte vet vad jag ska göra. Hjälp, tack!

Jag är inte i stånd att tänka ut egna lösningar nu, för sedan i torsdags morse har jag sovit ca 8 timmar sammanlagt. Jag har haft jättekul och önskar att jag hade en bättre känsla just nu som kunde sammanfatta helgen på ett trevligare sätt, för jag är faktiskt värd det!

Flattr this!