Full fart tills det tar stopp

Idag nådde jag gränsen. Igen. Jag är så himla bra på det! Full fart rakt in i kaklet varje gång. Jag vet liksom inte hur man gasar bara lite, och vad gör man när man vet att kroppen behöver sömn, men den envisas med att dansa?

Nu är jag så trött så jag orkar inte ställa mig upp och bära iväg disken…

Innan jag blev turbo mådde jag dåligt över en massa. Jag skrev ner dem på en postit och knölade ner den i en ficka. Det hjälpte. Jag kunde släppa dessa eländiga saker och koncentrera mig på att få saker gjorda. Och det gjorde jag. Nu förstår jag inte alls hur jag kunde få så mycket gjort, men jag var alldeles exalterad och gick upp halv fyra vid ett tillfälle för att det bara inte gick att sova mer.

Jag hade en bra helg trots att jag jobbade. Jag hann göra saker ändå på något vis. Sova hann jag däremot inte, och förundrades över att jag kunde vara trött men glad över saker jag lyckats med samtidigt. Igår var jag närmast euforisk.

Sedan blev det måndag och jag kände “jag vill inte idag”.  Bara sådär. Jag hade ingen lust med möten (som nu inte blev av) om vad jag gjort under veckan och planering som inte gjorts och förarbete för seminarie med IIS som Daniel inte kunde förlika sig med att just jag skulle gå på bara för att just jag ville. Jag pallade inte. Jag har jobbat för många dagar den här månaden. 12 övertidstimmar och totalt 201 timmar. Jag har valt det själv, men det gör det inte enklare. Känns som att monstret hittade dörrhandtaget bara för att jag nämnde det häromdagen.

Så jag sa till Lina att ta hand om Stockholm, för jag visste inte hur jag skulle klara av att övertyga mig själv och ännu mindre någon annan om varför det skulle vara en bättre idé att skicka mig än henne. Hur 17 skulle jag motivera det? Klart hon ska åka, hon kan ju mer och kan svara på frågor bättre. Jag får väl försöka läsa mig till det som tas upp där nån gång när det blir tid över. Någon gång när alla på support inte är sjuka så att vi måste ta hand om sånt som normalt dras till dem.

Ungefär som när de andra i supporten hade en PHP-utbildning där det togs upp saker jag inte lärt mig än. Fast då fick jag inte lära mig för att jag redan kunde. Nu är det för att jag inte kan. Idiotiskt, jag vet, men det är ju inte en utbildning. Det handlar om att skicka någon som kan representera på ett bra sätt. Klart jag inte har lika järnkoll som Lina som varit ensam ansvarig i många månader. Jag har varit ensam ansvarig i två veckor i somras och försökt komma in i det hela under ett par veckor nu.

Sedan kände jag mig värdelös och misslyckad i största allmänhet för att jag inte ens är stark nog att tro på mig själv.

Sedan frågade någon om jag hämtat bilen än. Den jävla bilen. Verkstan vill ha 3000 kronor i självisk för att hämta den. Tjänade jag så mycket extra på att jobba på mässan? Nej, skapligt back gick jag på den om inte försäkringsbolaget räddar mig. Och de väntar på rapport från försäkringsbolaget tillhörande mannen som fan kunde ha haft ihjäl mig, om jag stått en halvmeter mer till vänster. Och han har ju ingen lust att berätta om det förstås.

Pojkvännen tyckte att jag skulle ringa till If och mannen som backat på mig. Men att ringa till Norge idag när det var nödvändigt för vissa registreringar är faktiskt allt jag och min telefonfobi klarar av. Jag har redan stora stenar i magen, och jag kan inte mer. Jag har funderat på att försöka få pappa att ringa den där mannen, för det är ju pappas bil, men han är i Thailand och det känns inte som att han kommer gå med på det, eller att det är rättvist mot honom.

Så där är ett exempel på när min trasiga hjärna hindrar mig från att fungera normalt.

Och avtalet måste jag göra något med också. Ska jag acceptera löneförhöjning på 500 kronor i år när jag tyckte 600 sög förra året? Kanske det finns någon som vill anställa en kodnörd som kan C och har snöat in sig på PHP mot MySQL. Sak samma. För att få jobb behöver man söka jobb och jag blir bara rädd när jag läser platsannonser.

Eller kanske är marknaden tillräckligt bra för att försörja sig på mitt företag. Det innebär nog en lönesänkning hur som helst.

Nu har jag ätit och sovit framför en DVD. Nu är det dags att gå och lägga sig. Och jag hatar det. Imorgon ska jag börja skriva igen och jag har INTE läst min berättelse. Skitsamma. Det får väl ostämma med sig själv då. Fan vad jag suger på livet.