Jag är rätt självupptagen, jag. Mina behov är viktigast för mig och jag kräver att folk ska ta hänsyn till dem. Sedan säger jag aldrig ifrån och pressar mig till det yttersta för att behaga vissa gånger.

Det är ganska inkonsekvent. Pojkvännen tyckte att vi behövde sätta upp regler för våra samtal så att jag inte ska känna mig undanskuffad. Han visste bara inte vilka, och jag försökte förklara hur jag känner, vilket är en massa motstridiga känslor… Men han är för go som inte blir arg, utan bara letar lösningar.

Sanna är på väg hit, för jag fick panik över mitt icke representabla hår, som inte gillas av mäss-ansvarig. Sanna är gullig som ställer upp.

Och allt jag kan tänka på är att jag vill sova…