Idag har det hänt så mycket på insidan av mig att det inte hunnit hända så mycket på utsidan. Mest har jag varit i soffan, stirrandes på serier på DVD. Mitt på dagen fick jag iväg en tre fyra mail. Två av dem var jobbiga att skriva. Jag fick svar på det ena, och det var ett sånt där svar man bara gråter av, för att det visade att någon både förstod, brydde sig och lät bli att klandra. Sedan var jag helt utmattad och var tvungen att ligga på soffan igen. Sedan började jag må illa, men det gick över efter lite magkramper.
Funderar på om jag kanske lyckats skaffa mig något magsår eller vad det kan vara.
Jag hann vara lite telefonsupport också. Ett samtal och ett par mail, vilken statistik! 😉
Må-bra-spridare?
Ojsan, här sitter jag och erkänner brott. Bäst att skriva upp lite Gaga på inköpslistan till nästa skiv-inköp så att jag åtminstone kan peka på det i hyllan och döva mitt samvete. Fast jag vet ju att de tycker att det minsann inte hjälper…
Annars har jag gått runt här och känt efter om jag är paranoid eller inte. Hur ska jag kunna veta det? Man kan nog inte själv bedöma om ens verklighetsbedömning är riktig.
Jag kanske har glömt att säga att vissa saker jag blev sur över hände för två år sedan. Är jag väldigt långsint då? Pojkvännen tycker inte det eftersom ingen dementerat eller förklarat det jag uppfattande som, om inte lögn, så i alla fall ett undanhållande av hela sanningen. Men jag har ju heller inte sagt till om att jag blev arg och ledsen över det.
Prylen är att oavsett så försvann en massa förtroende då, och det är därför jag är så misstänksam. Jag har lärt mig den hårda vägen att om man litar på folk som visat att de kan undanhålla saker för en en gång så får man skylla sig själv, och det hårt.
Somliga lärde sig snabbt att om man gråter i skolan får man höra det i flera år. För mig hjälpte det inte. Att dölja mina känslor är skitsvårt för mig. Jag har dem allihop på utsidan. På jobbet går det inte att låta bli att dölja, och kanske är det för påfrestande.
Men när jag satt och inte var inkopplad lyssnade jag omkring mig och hörde nästan varenda en säga “dumförklarande” saker efter samtal eller mail någon gång under dagen. Jag tänkte lite att det inte bara är jag, kanske… Jag vet ju att många människor liksom låser sig så snart det handlar om datorer och inte förstår saker som ter sig heeelt uppenbara för en tekniker;
A guy at our company asked to have Lotus Notes installed on his Mac. He said he’d be away for a couple days, and I could install it then. When I went to do it, there wasn’t enough disk space, but there was about 96 megs in the trash. Ah, I thought, he’s forgotten to empty it.
When the user returned to work, he came straight to see me after switching on his machine.
- Him: “Where’re all my files?”
- Me: “What files?”
- Him: “The ones I was keeping in the trash.”
Jag har även meddelat styrelsen hur jag mår och kommer inte att åka till styrelsemötet i helgen. Det känns… inte alls. Vad som däremot kändes var den gulliga responsen jag fick från en av de andra ledamöterna.
Nu orkar jag inte sitta här igen, utan ska se vidare på Ebba och Didrik och fortsätta fundera på varför Yrla är så lik den gravida polisen i Fargo… eller om det bara är jag som tycker det.
Lik Yrla?
Blogg: Fullt med känslor hit och dit http://t.co/ZKI5mjl