Det blir kallt utmed sådana här på natten...
Hemma igen. Omtumlande saker händer hela tiden, och ibland känns det skönt att jag inte är centrum för allt. Jag var långt inne i intressanta samtal som inte bara rörde mig och pojkvännen jag hade i luren, när jag fick se att någon låg i gräset bredvid cykelbanan. Han verkade inte riktigt meddelsam, och det är definitivt för kallt för att sova ute nu. Om det inte alltid är det när man bara har T-shirt på sig och är sådär ung…
Underbaringen sa åt mig att ringa 112. Tur att han tyckte det, annars hade jag kanske aldrig vågat. De kopplade till polisen som tyckte att jag kunde gå hem, de skulle skicka någon när de fick tid. De frågade aldrig hur gammal personen verkade vara. Det tyckte jag var konstigt. Han var inte långt över barn-ålder, liksom.
-Hur lång tid kan det ta då, ville jag veta.
Alltså om jag skulle sticka när en pojke ligger på marken och inte kan ta rätt på sig så vill jag veta att det snart kommer någon.
-Ja, det går efter prioriteringsordning, tyckte Polisen.
Jaha, det kan ju betyda vad som helst. Jag bestämde mig för att stanna så att inget hände med honom. Efter ett tag kom en civil bil krypandes runt grannskapet så jag frågade dem om de letade efter något.
-Ja, han där kanske…
-Jasså är det er.
Ja, jag vet att mitt sätt att uttrycka mig under sådana här situationer nog inte är speciellt sympatiskt. När jag pratade med först larmcentralen och sedan polisen borde jag kanske själv tryckt på att när jag säger “han är ju väldigt ung” så menar jag det. Plus att jag antagligen skulle låta som om någon just spillt ut det nyinköpta mjölkpaketet även om jag ringde om att 40 människor låg blödande och döende runt mig.
När jag blir osäker på situationen hamnar jag i något skumt tillstånd som antagligen uppfattas som att jag är helt toklugn och att det inte är någon fara. Speciellt på telefon. Mamma sa åt mig att mitt sätt att prata nog fick mitt försäkringsbolag att inte riktigt förstå att jag stod utan hem när jag ringde och pratade med dem efter översvämningen i min lägenhet.
Nåja, nu är det nog ingen fara heller, så jag ska väl ta och sova. Den här veckan är redan helt galen. Jag undrar vad som händer mot slutet av den…
Blogg: Mörkt, galet och kallt http://t.co/pp9Rerg
Hu, det låter som att det var bra att du fick rådet att ringa.
Blir du precis så lugn som du låter, eller är det bara så att du låter lugn och är helt i spinn inombords? Att bli lugn eller åtminstone förmedla lugn när det är kris på gång känns som en praktisk egenskap att ha.
Jag tror jag liksom skjuter upp panik och annat tills jag inte alls vet vad jag ska göra. Så fort jag skaffar mig en uppgift (tex att ringa) så blir jag lugn och koncentrerar mig på det.
Tex när jag hade voltat med bilen och var upponer tänkte jag ganska precis “Ööööh, jag är upponer i bilen. Då ska man göra såhär.” och så tog jag mig ut på det sätt jag lärt mig. När jag dock kom ut kom paniken, för vad 17 gör man sen?