Vad berättar vi för varandra?

Jag läser på DN att ny forskning kommit fram till att kärleksromaner kan skada kärleksrelationer.

Även om genren har utvecklats och moderniserats under årens lopp så framställs de kvinnliga huvudrollsinnehavarna fortfarande som helt beroende av att hjälten ska ”väcka” deras sexuella insikt. Romanerna skapar också orealistiska förväntningar om ett sexliv med ständigt multipla orgasmer och okomplicerade barnafödanden.

Tyvärr är det nog sant, men jag tror inte det är kärleksromaner som är boven i dramat, även om det är lättare att bedriva forskning med en klar avgränsning.

Man kan lätt bli upprörd och undra hur hjärntvättade vi egentligen är. Jag skulle nog vilja svara “väldigt”, men att kärleksromaner i själva verket i stället är ett symptom istället för en orsak. Vilka sagor berättas för våra barn egentligen? Snövit, som trånade efter en prins utan vilken hon bokstavligt talat inte kunde leva (hon var ju död tills han kysste henne) och Törnrosa som väntande i 100 år på att rätt prins skulle komma och kyssa henne… eller varför inte Askungen som tog sig ur sin svåra situation genom att charma prinsen på slottet.

Under tiden, hur mycket tid använder vi till att berätta om hur relationer oftast fungerar egentligen? Hur ofta får man höra om vad som hände på slottet under den tid de “levde lyckliga i alla sina dagar”? Hur ofta berättar man för barnen att en relation är något vi behöver arbeta med hela tiden för att den ska fungera?

Jag tror att det är under barndomen man formar sina drömmar, och då är det viktigt att inte fostra barnen i någon form av sagovärld, utan berätta hur det egentligen fungerar.

Jag vet att det är svårt, men ser ni inte en ljusning? Har ni sett Trassel? Där är det en tjej som följer sitt hjärta och en kille som vill åt ett visst stöldgods. Historien går inte ut på att de ska få ihop det, men det händer ändå. Ungefär som det ofta gör i verkligheten.

Apropå verkligheten tycker jag att det är bra att vi blivit bättre på att berätta om olika sexuella läggningar, men att vi måste bli ännu bättre. Jag visste till exempel inte vad polyamorös var för ett par år sedan. Jag är född 1980, så jag borde väl ha hunnit snappa upp det? Faktum är att jag på något sätt inte heller fick in i min skalle att man kan vara bisexuell förrän ganska sent. “Jag tänder ju på killar, så jag måste vara hetero”, tänkte min hjärna. Sedan spenderade jag i och för sig all min tid med att intressera mig för datorer och skriva dikter eller måla hela nätterna, så det kan ha varit därför jag inte kom någon vart i utforskandet av den biten.

Jag önskar att någon förklarat för mig att man kan älska flera personer av flera olika kön (hur många var de nu igen?) utan att det är något fel på en. Det hade förklarat en del huvudbry om min avsaknad av svartsjuka (eller svårighet att förstå den känslan) i en hel del situationer. Det är inte så att jag inte känt svartsjuka, men jag har oändligt mycket längre till den känslan än somliga andra.

Är jag nu skyldig att berätta om sådant? Ja, jag tror det. Med tanke på att min nätnärvaro länge (sedan 1998 ungefär, det var då jag började skriva nät-dagbok) gått ut på att skriva och förklara så att folk förstår varandra (eller i alla fall sådana som mig) bättre.

Åter till ämnet; blir vi hjärntvättade av kulturen omkring oss?

Ja.

Kulturen är vad som håller ett folk eller en folkgrupp samman. Det är genom kulturen vi berättar om speciella händelser som hände för länge sedan. Men det är även kulturen som används för att föra över värderingar och synsätt till våra barn. Varför skrevs bibeln annars som en samling berättelser? Varför är koranen full med verser? För att en bild säger mer än tusen ord, även om det är en bild du målat med ord i någons fantasi.

Därför bryr sig folk så mycket om vilken kultur som konsumeras av andra.