Sociala medier i skolan

I morse var det som jag nämnde i min lilla morgonhälsning här på bloggen seminarium om sociala medier i skolan (på stället på bilden till vänster, förstår ni). Jag gick dit i god tid för att undvika att upprepa seminariet jag inte tog mig in på.  Maria, en lärare som bloggar hade varit med om samma sak och haft samma strategi som mig. Vi började prata lite om sociala medier. Hon upplyste mig att bloggar minsann måste räknas in i sociala medier. Att inte jag hade tänkt på det! Jag har ju alltid sett bloggosfären som ett decentraliserat community.

Att blogga är väldigt socialt. Man reflekterar över andras bloggar, kommenterar, reflekterar, skriver egna bloggposter och samverkar på så sätt på nätet. När bloggarna började bli stora kände jag att jag kunde lämna den instängda känslan i Lunarstorm och skriva mina texter på ett sätt som var öppet för alla, men på ett inte helt olikt sätt.

Under själva seminariet togs galet många intressanta frågeställningar upp. Nedan kommer lite noteringar och reflektioner.

Man bör inte förbjuda sociala medier, utan istället fråga elever vad som lockar med Facebook eller twitter.

Någon tog upp att lärarna behöver varsin dator.  Det är helt galet att många lärare fortfarande inte har det, samtidigt som Maria bredvid mig hade fått en iPad från sin arbetsgivare och höll på att testa vad den kunde vara bra till för att sedan kunna använda den i undervisningen. Jag känner att det kan vara lite snedvridet, och att man får ju bara en chans på sig att gå i skolan. Hamnar man i fel skola kan man få så mycket sämre förutsättningar än andra jämnåriga. Jag vill inte att ungdomars förutsättningar ska bero på om de har tur, eller rätt föräldrar eller bor i rätt stad (eller del av staden, för den delen).

Jag pratade om just detta med att lärarna halkar efter eleverna med min gamla svenskalärare från gymnasiet när Piratpartiet höll torgmöte i Södertälje, och den bild hon målade upp för mig då fick mig att verkligen känna att vi behövs. De hade en dator att dela på i lärarrummet, och den var gammal som gatan och gick trögt som sirap. Samtidigt hade en del elever en god datorvana och fick ständigt förklara för lärarna hur det går till på nätet.

Om skolan ska vara en plats där äldre lär yngre i framtiden behöver något göras åt den situationen. Helst igår.

Internet är lätt mer interaktiv än böcker. Man kan inte kommentera i en bok, på nätet är det lättare att föra en diskussion om materialet man läser.

Alla har inte möjligheten hemma. 89-procent av eleverna har datorer och internet hemma (om jag hörde rätt). Det kan tyckas som rätt mycket, men jag tycker att andelen som inte har möjligheten hemma är för stor. Som jag skrev häromdagen;

Hur löser man det utan att särbehandling och utan att bromsa utvecklingen hos de som ligger före?

Svaret blir att ge eleverna möjlighet att lära sig själva i skolan, att lära av varandra och att skolan ska vara en stödjande och vägledande hand i det hela.

Piratpartiets syn på det hela är att det bör vara lika självklart att skolan tillhandahåller tillgång till datorer som att de tillhandahåller pennor och miniräknare, och att skolans uppgift även är att lära och hjälpa eleverna använda dessa verktyg.

En del i det hela är nog bloggandet. Allt blir ganska korthugget på Twitter, men på en blogg skapas ju verkligen möjligheten att berätta för varandra hur man ser på saker och ting i det kollaborativa kunskapsbygget som nätet är.

@josef_sahlin tyckte att klassrummet har blivit större och använde bloggande flitigt i undervisningen. Han sa att bloggandet tar inte tid från undervisningen, det sparar tid! Eleverna kan presentera sina arbeten och peppa varandra med mera på bloggarna, vilket gör att mycket av hans uppgifter redan är klara så att han kan arbeta mer effektivt och ta hand om det som inte skulle hunnits med annars.

Han berättade att visar man man vill och gör vad man kan med man har, så kan man få verktyg av skolledningen. Han hade börjat med en gammal dator ingen ville ha eftersom tangenterna F och I saknades på den, men när de såg vad han kunde åstadkomma fick han mer resurser.

Det kom en fråga från publiken om lärarutbildning har ansvar att ge alla lärare en social mediekompetens. Svaret från panelen blev i princip ett enkelt “Ja”.

Internet är en helt integrerad del av ungdomars värld, som är högst verklig. Skolan har lika mycket ansvar på nätet som på skolgården, men det betyder inte att en lärare måste vara vän med eleverna på facebook. Det togs upp att om en lärare är kompis med vissa, men inte alla på Facebook sänder det otroligt starka signaler till eleverna. Det kan uppfattas som särbehandling eller mobbing.

Jag tror att det är bra om lärare istället lyssnar på vad elever säger och finns tillhands när det behövs.

Diskussion fördes under seminariet på #lararkanalen och det gör den säkert fortfarande. Efter detta powerbloggande ska jag nu försöka hinna ner till talet i Almedalen.