Resa

Resor är något de flesta människor ägnar sig åt i olika utsträckning. Tänk dig själv! Om du hör talas om en människa som förblivit på en och samma plats hela livet, eller för den delen något årtionde, väcks det då inte en förundran, nästan misstänksamhet? Jag antar att det ligger i vår natur att flytta på oss, att upptäcka mer av omvärlden genom att se fler platser än den man är född på.

Man hinner tänka en del när man åker tåg. Man förflyttar sig i rummet, men samtidigt i tiden. Det är tid man inte får tillbaka, så det gäller att göra något av den.

Det där är ett synnerligen dumt uttryck, förresten. Vad gör man, eller var är man om man får tillbaka tiden det tar att göra det man då gör, egentligen? Jag tror att det är ytterligare ett sånt där uttryck jag inte har möjlighet att förstå fullt ut utan att gräva ner mig i vad folk egentligen menar. De flesta använder det antagligen bara slentrianmässigt utan att ägna en tanke åt hur många frågor som riskerar att dyka upp i mitt huvud om jag får tid över.

Det kan bli lite jobbigt...

Hela livet kan väl ses som en enda lång resa. Men frågan är, ska man stanna ofta utmed vägen eller hinna se så mycket som möjligt? Hinner man njuta av intrycken om de kommer för tätt? Är det någon mening med minnen om man inte tar sig tid att minnas?

Jag undrar om man känner sig trött om resan blir för lång. Jag gör det sannerligen om det går för fort för länge.

Sedan var det ju det där med vart man egentligen är på väg. Det vet man ju inte även om man tycker att man nogsamt följer en utstakad stig, eller för den delen hårt trafikerad farled. Rätt som det är har man hamnat mitt i ingenstans, och där är sällan så tomt som man skulle kunna tro…

Nu ska jag till exempel träffa människor som betyder massor för mig, och jag vet inte riktigt hur jag hamnade här eller vart jag ska, bara att jag är här nu, och det är underbart även om jag är trött!