Att planera för andra sidan berget man bestiger

Den här veckan har jag mått dåligt över en del saker, och därför tagit min tillflykt i programmeringens underbara värld. Ny site, nya idéer. Skitkul. Undrar om det är fler som funkar som jag…

En sak som jag våndats över är om jag skulle ta mig för att åka in till Stockholm på lördag kväll för att äta middag med styrelsen. Trots att det inte finns en chans i världen att vara med på mötet som är orsaken till att samla styrelsen till att börja med. Till slut kom jag fram till att det inte är värt det, varken pengamässigt eller tidsmässigt.

Orsaken till att jag inte kan vara med är för att jag jobbar vissa helger. De helgerna går att flytta på, men bara genom att någon annan är villig att byta med mig. Det går nästan aldrig att byta bort sin helg samma vecka som den ska jobbas, och kallelsen kom i måndags.

Det här är tyvärr varken nytt eller unikt i det här partiet.

Demonstrationen efter Pirate Bay-domen, till exempel. Vi visste långt i förväg när domen skulle komma, och det fanns olika scenarion; antingen skulle vi få rätt i att man inte är skyldig till vad andra gör på nätet (bra idé med demonstration) eller så skulle vi få fel (ännu bättre idé med demonstration). Som bekant hände scenario 2 och demonstration ordnades på en grisblink. Det är imponerande, och att så många var där visar hur engagerande våra frågor är.

Men man hade kunnat räkna ut att demo skulle hållas i förväg, och man hade kunnat planera för den under längre tid.

Det här styrelsemötet hade man också kunnat räkna ut skulle behövas.

Men nu vill jag inte stå här och skriva någon på näsan. Jag tror nämligen det är högst mänskligt att fungera såhär. Folk har inte velat prata Dreamhack med mig heller, för det är efter valet, även om vi visste att det skulle hända oavsett valutgång (det är nästan så man börjar misstänka att de två sakerna inte har med varandra att göra alls ;))

Det är helt enkelt på andra sidan berget man bestiger, och svårt att se.

Jag tror dock att den här organisationen måste bli bättre på att planera för efter-det-där-stora. För annars vet jag inte hur länge jag kan hålla på. När jag missar saker bara för att jag inte visste när de skulle hända så är det tråkigt och det är lätt att börja känna sig utestängd. Jag har sett andra ha samma känsla, men det hjälper INTE att skrika till den som planerar att hen stänger ute, för det finns det inte en enda pirat som vill göra. Det är jag säker på.

Det enda man lyckas med då är att få en annan människa att känna sig dålig. Ingenting blir löst.

Så hur ska vi göra då?

Det kan ju vara svårt att planera för nedstigningen av berget samtidigt som man klättrar, undviker laviner och fallande stenar och samtidigt försöker att inte förlora fotfästet.

Det måste helt enkelt ske innan bestigningen börjar, eller av någon som inte klättrar för brinnande livet.

Nu börjar det dyka upp förslag på långsiktig planering, och ingen organisation är i sådant behov av sådant som Piratpartiet, så jag kan bara applådera!