Häromdagen skrev jag om att det är lite hysteriskt i samhället. Eller lite, förresten. Jag tycker att det är förskräckligt hysteriskt. Om alla uttryckte sin rädsla högt i Sverige skulle väl Norge ringa och undra varför alla skrek så dant…

Men det kan vara svårt att se det. Det kan vara svårt att se helheten. Det kan vara svårt att se sambanden. Därför klumpade jag ihop alltihop i en enda bloggpost för att visa att såhär rädda är vi faktiskt. För att jag anser att det man behöver vara mer rädd för än det man fruktar, är fruktan själv.

LeoB undrade om man kunde ta det på allvar om man verkligen hade anledning att vara rädd, och frågade vad mitt budskap var.

Jo, det var just det som var poängen. Att jo, det finns de som vi behöver skydda extra mycket. Men att brott sker betyder inte att vi behöver skrämmas innan något har hänt.

Exemplet från mitt eget liv är att jag aldrig var rädd när jag gick i mörkret när jag var liten. Jag litade på människor, och visste att de allra flesta är hyggligt folk som man inte behöver vara rädd för. Med åren har jag blivit upplyst om och om igen om att man inte kan göra så. Man kan inte gå hem själv på kvällen, för man kommer att bli våldtagen. Man kan inte gå genom mörka tunnlar, för det är där det händer. Man kan inte gå genom skogen, för i mörkret bakom buskarna väntar de på dig. Det tog lång tid, men nu har obehagskänslan infunnit sig och jag oroar mig.

Vad är lösningen nu då? Att aldrig gå ut utan att eskorteras av en man som man litar på? För mitt eget bästa, för att jag inte ska behöva bli rånmördad och våldtagen.

Men var tog min frihet vägen då?

Lägg ihop det med alla andra rädslor jag förväntas ha, och plötsligt står vi där och har ingen frihet kvar alls. Ingen bestämmanderätt över oss själva. Ständigt några välvilliga ögon på oss. Hur länge dröjer det innan vi också får förmaningar om hur vi ska bete oss?

Och kom sedan ihåg att jag inte blivit våldtagen trots att jag gått hem själv mörka nätter genom både tunnlar, städer och skogar. Många gånger.

Och sedan är det meningen att vi, folket, oss som det inte går att lita på, ska ge makten åt den som ska få vaka över oss. Vem ger vi den till? Är det de som inte vågar prata om det farliga, eller är det de som föreslår lösningar? Att det är hysteriska lösningar kommer faktiskt inte spela någon roll.

Hanna säger det på ett annat sätt;

Vi är många som känner oss klappade på huvudet av politiker och myndigheter. Och det är irriterande (min inre femtonåring rasar). Att inte bli behandlad med respekt, att bli begränsad och kringskuren. Påpassad. Potentiell fuskare, skyldig till motsatsen bevisats.

Jag anser inte att vi behöver skärpa lagarna för att känna oss trygga. Vi behöver koncentrera oss på att de lagar som finns ska efterlevas. Skärpta lagar skapar bara fler brottslingar. Skärpta straff skapar bara mer rädsla. I USA har man dödsstraff, och då borde ju inga brott begås. Tänk om, säger jag bara.

Bidrar du då inte till hysterin genom att klumpa ihop alla rädslor?

Jo, det kanske jag gör. En annan sorts hysteri. Jag hoppas det. För det behövs en hysteri av röster mot den destruktiva utvecklingen. En folkrörelse som tydligt sätter ner foten och säger NEJ.

Nej, vi tänker inte ställa upp på det här mer.

Nej, vi tänker inte bidra till det längre.

Nej, vi vägrar vara rädda.

Som Benjamin Franklin kanske sa;

He who would trade liberty for some temporary security, deserves neither liberty nor security.

Jonas uttryckte vad jag kände i lördags, när jag själv nästan inte orkade stå i en demonstration mot den samhällsutvecklingen vi är på väg mot:

Det gjorde för ont att tänka på sitt eget land så. Jag applåderade de som inte bara orkade närvara, utan även förklara varför:

Flattr this!