Igår lämnade jag in min ansökan om kandidatur till riksdagsvalet 2010. Det är mycket känslor och tankar som snurrar i mitt huvud kring den saken, och en del av dem har jag skrivit om under “Vidde till riksdagen”-sidan som du hittar i “flikarna” här ovanför.

Vi vill ju alla ha rätten till ett privatliv. Men när man inför en rätt inför man även en skyldighet eller restriktion på annat håll. Igår hade jag till exempel ett intressant samtal med två andra pirater om huruvida det ska vara tillåtet att filma och ta kort på medmänniskor på allmän plats. Systematisk övervakning var vi alla emot, men ska man även respektera denna pirats ovilja att fastna i en mobiltelefons dokumentation? Och ska detta lagstiftas? Jag ansåg att en sådan lag är svår att skapa utan att få problem med poliser som vill kontrollera innehållet i min telefon, där det kan finnas väldigt privata saker. Utgångspunkten för min del var att man inte ska skapa lagar om man inte kan eller vill kontrollera att folk efterlever dem. Vad jag sedan får göra med bilderna är något helt annat. Sprider jag dem via exempelvis en viss ansiktsbok behöver man inte inkräkta på min integritet för att se vad jag gör.

Vi har ju redan i nuläget lagar som är knepiga att kontrollera. Jag tänker på olaglig fildelning mellan privatpersoner. Vi gör det privat på en så stor skala att det blir svårt att se var gränserna går.

Ofta är det lätt att säga att man vill ha den eller den rättigheten, men det blir knepigt när mina rättigheter nästan alltid inskränker någon annans rättigheter. Att ge någon rättigheter i lag tar nästan alltid bort frihet från någon annan. Det är något som nuvarande makthavare verkar ha lätt att glömma bort. Och det beror på att de bara lyssnar på ena sidans argument. Hör man bara hur fildelning skadar musikbranschen är det nog lätt att tro att det är så. Och svårt att se vilka konsekvenser rättigheter till stora företag får. För det inskränker ju faktiskt befolkningens frihet.

Under internetdagarna fick jag även rådet att bli en politiker som faktiskt lyssnar på folkets vilja. Det tycker jag i grunden är bra att göra. Men man får inte glömma bort väljarna. Man blir vald av en grupp människor som tror på vad man säger under valrörelsen. De förväntar sig att man ska slåss för deras rättigheter så som man lovat. Man kan bli invald av en minoritet, och om man då gör som majoriteten av befolkningen sedan vill har denna minoritet helt förlorat sin röst. Nackdelen med en demokrati är att minoriteten riskerar att aldrig få som den vill. Men det betyder ju inte samtidigt att riksdagen ska besluta om saker som majoriteten är emot.

Det är en svår balansgång, men jag tror att det handlar om att lyssna på just den väljargrupp man är invald av. Det är de som lyft partiet till makt, och deras makt partiet har att utöva.

Sedan får man inte glömma bort de som endast gjorde sin röst hörd på valdagen också. De har valt sin representant och litar på att löftena blir infriade utan att de behöver lägga energi på det mellan valen. Vi har representativ demokrati för att alla inte har tid att sätta sig in i alla frågor. Men det betyder för den skull inte att man ska bli döv en vecka efter valet…

Min poäng är att saker och ting är ofta mer komplext än det verkar på ytan, och att det nästan alltid handlar om en balansgång. Vi får se hur bra mitt eget balanssinne är framöver!

Flattr this!