Rick kommenterar en debattartikel i DN angående integriteten i vården.

Det finns brister i förståelsen för integritet på den fronten, kan jag intyga.

För en tid sedan besökte jag en vårdcentral i stan. Det rörde sig om en provtagning, och mer information än så tyckte jag inte att någon annan än jag och läkaren behövde ha. Inte tjejen i kassan/luckan/receptionen heller, egentligen, men henne kunde jag ha jämkat mig med.

Men hon ville att jag skulle med min röst uppge vad som skulle hända inne hos läkaren. Det fanns andra patienter i väntrummet. Jag tyckte hon var dum i huvudet och sa att jag ville prata med min läkare om det.

Hur tänkte man där egentligen?

Om det är en sådan slapphänthet i andra delar av processen har jag inte lust att uppge mitt personnummer heller. Litet plus i alla fall för att de förstod mig när jag sa åt dem att inte skicka provsvaren till min folkbokföringsadress eftersom jag inte hade hunnit adressändra ännu. Svaren kom till mig och ingen annan, och det var ju bra.