Folk hade väldigt roligt åt mig på distriktsutbildningshelgen då jag fick syn på en skylt med scoutlagen och fick panik över den första regeln “En scout visar vördnad för Gud och hans ord”.

Grejen är att jag vid ungefär 11 års ålder för första gången ifrågasatte vad prästen sa i kyrkan. Jag var där ganska ofta, vad jag kan minnas, och gick i kyrkans barntimme och en massa annat. Jag hade bara glömt/förträngt att även scouterna där jag var med var en av de grejer där jag som väldigt ung blev upplyst om gud och hans syn på olika saker.

Det är det jag ställer mig väldigt frågande till i vuxen ålder. När man är liten lyssnar man på vad vuxna säger åt en. Det är en biologiskt medfödd egenskap att tro på äldre individer och ta lärdom av dem. Individer utan den egenskapen klarar sig inte lika bra och därför har det naturliga urvalet sett till att många djurarter fungerar så. Människan också.

Så att tala om för små barn att “det här är vad du andligen ska tro på” är tvivelaktigt. Men det var det ju ingen som gjorde. De sa istället “Såhär är det” och berättade hur man gör när man ber och annat.

Det är därför jag tycker att jag blev lite hjärntvättad. Jag tror inte mina föräldrar såg något problem med det. Jag minns inte om de någonsin sa att man inte måste tro på det hela. Jag hoppas de gjorde det och att jag bara inte lyssnade.

När jag var 11 (tror jag, det kan ha varit lite tidigare eller senare också) satt jag så i kyrkan en söndag med min mormor och lyssnade på vår präst. Han fick för sig att börja prata om himlen, och jag tror han hittade på lite eller pratade i metaforer eller något annat, för när han skulle berätta hur stor himlen är så sa han att “Den är inte bara hundra mil bred och hundra mil lång, den är hundra mil hög också”. Hundra mil är förvisso en ganska lång sträcka, men lilla Johanna hörde bara “himlen har en ändlig storlek”.

Så där och då började jag fundera på om det prästen sa verkligen var sant. Och det var då det slog mig att allt annat han sagt kanske också skulle ifrågasättas. Och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Jag är väldigt bra på att hitta ologiska saker.

Så där dog min tro på den enda stora guden som sa sig hade skapat allting, och jag började fundera på hur det kunde vara istället.

Jag funderar fortfarande och hoppas att jag aldrig kommer att sluta. Idag är jag nog polyteist, men igår var jag ateist. Det brukar pendla.

Men jag gillar inte organiserad religion (jag brukar säga att jag är emot det, men andra får faktiskt göra som de vill). Jag vill inte ha någon som säger åt mig vad jag borde tycka om saker eller vad jag ska tro. Jag vill se själv och komma på själv hur det är bäst att agera mot andra människor bland annat. Ofta hör jag någon säga något bra, och då kan jag upprepa det, men jag kan förkasta det nästa dag om någon framför ett bra argument mot. Att argumentera för något för att det står så i en bok som man bestämt sig för att följa låter bara fel i mina öron. Det blir ju cirkelargument.

Något jag helt är emot är att lära barn vad de ska tro på. Ska man berätta om religion för barn måste man berätta vad det är först. Att det är ett sätt att leva efter en tro, och det i sig behöver inte alls vara fel, men att blint sitta och tro på allt en annan människa säger är alltid farligt, oavsett vad den personen än pratar om.

Flattr this!