Som jag sa till Micke häromdagen har jag fortfarande inte fattat hur långt norrut vi har flyttat. Och Jokkmokk har lite samma känsla över sig som Hölö, faktiskt. Lite större bara. Och med jättestor natur runtikring. Som South Park, ungefär, juh. =) “…quiet little mountain town”…
Igårkväll la jag dock märke till en grej som är annorlunda här. Solen rör sig konstigt här. Och det är ju såklart att jag visste det innan, men igår märkte jag hur förvirrad man faktiskt blir av det. Hade ingen aning om hur hårt man vänjer sig vid var solen går ner i förhållande till var den går upp. Men det sitter lixom i ryggen på en, och när det inte stämmer blir man konfys.
Jag sa till Micke att solen snurrade mycket innan den gick ner här. (Ja, jag vet att solen står still och det är vi som rör oss, blabla, men det är ju inte så det känns när man står på mark som känns så stabil…) Micke sa att det blir ännu konstigare sedan, på sommaren snurrar solen jättemycket på himlen. Undrar om jag blir yr då? =)
solen rör ju sig som en våg, typ..
och desto närmare man är polen desto “rakare” blir denna våg, vid ekvatorn så är ju banan nästan en perfekt sinuskurva om jag inte tar helt fel.
Sen så är ju månen upp o ner på södra halvklotet 🙂
Rakt i förhållande till vad? =)
Sen så handlar inte detta inlägg egentligen om hur solen rör sig, utan om hur människor vänjer sig vid hur den rör sig. Jag trodde inte jag la märke till solen speciellt mycket. Det visade sig att jag hade fel…
mm, joru 🙂