Ibland känns det bara så meningslöst alltihop. Jag kommer hem alldeles slut från ett arbete som jag inte är förtjust i, som jag nog inte klarar speciellt bra i min chefs ögon. Och pga att jag släpar mig dit varje (nästan) dag får jag lite lön. I oktober nästa år kommer jag ha samma lön som de som är nyanställda nu. Hurra. Efter att man köpt makaroner (här gör jag en utsvävning iom att jag inte köper de billigaste makaronerna, utan de godaste), nudlar och linser för en stor del av lönen har man kanske råd med någon liten resa om året. Då har man råd att fara till ett lan och leva på billys i fyra dagar. Om man lever så har man råd att köpa så man har en hyfsad dator. Jag känner att jag måste det.
Men sen då? Är det inte meningen att man ska göra nåt av sitt liv? Jag verkar inte lyckas särskilt bra med det. Jag har lärt mig saker i skolan. Men jag har inte lärt mig så mycket att det räcker till något, känns det som. De kunskaper i programmering jag har räcker typ ingenstans. Det är ingen som vill anställa nån som hoppade av dataingenjörsprogrammet. Och när jag gick där lärde jag mig iaf mest av kompisar. Jämfört med en “vanlig” människa kan jag asmycket, men jämfört med de som jobbar med programmering och annat kan jag inte alls mycket.
Jag är så trött på allt nu. Just nu. Iofs kan det bero på att jag är himla trött i kroppen och huvudet just nu också. Jag var glad imorse, minns jag. Solen sken då…
Det är som Tyler Durden sa: “you work at jobs you hate so you can buy shit you don’t need.”
Eller nåt i den stilen, minns inte det exakta citatet. Men man börjar undra vad vitsen är med det hela. Jag undrar ofta varför så många människor accepterar en meningslös och urtråkig existens. Man lägger massor med gränser på sig själva. Rätt knäppt.
Svårt att förklara, du kanske fattar ändå.
Ja, jag förstår precis… =P Fight Club är en himla bra film pga det som sägs i den.