Jag tycker det är helt skumt: förut när jag var deprimerad så var “alla” vars dagböcker jag bevakar på lunar oxå det. Eller det hände dåliga saker och en massa tjafs. Nu när jag är glad är det som att det har smittat av sig på resten av världen på nåt sätt… Alla är glada och det händer en massa positivt. Och jag kan le åt världen igen.
När jag mår såhär bra har jag en förmåga att se ledsna människor och le åt dem. För att jag vet att de kommer bli glada igen. Det de är ledsna för kommer ändra sig. Och att de är ledsna är bara ett tecken på att de inte är döda inuti. Mänskliga känslor är någonting underbart! Oavsett vilken känsla det är… Sen kan ju konsekvenserna bli tråkiga ibland, men för det mesta är de bara en produkt av det vi kallar liv. Utan känslor kan vi inte påstå att vi lever. Det är när jag känner så som jag vill krama världen.
Sen finns det ju känslor som är trevligare än andra. Mina känslor för Micke är underbara (för svagt ord, kom inte på nåt bättre). Men hans känslor för mig är ännu mer underbara… *skickar en puss i hans riktning*