Hur blev det så svårt? Jag är iaf duktig. Lyckades äta en hel tallrik med ärtsoppa, trots att jag ville spy halvägs igenom den. För två ostmackor är knappt att “ätit nåt”. Jag vet ju varför jag håller på. Och det är patetiskt. Jag är patetisk. Är det bara jag som ser det? Varför skriker…
“Som en burk med glitter, man tappar ut allt på en gång” Vilken fin mening! Jag fattade inte riktigt vad “jourkaka” på lunarstorm menade, men jag tänker läsa det precis som jag vill! *elakt skratt* Iaf. Den meningen får mig att tänka på tårar. Allt för många tårar, och något vackert som går förlorat till…
Fan vad jag är trasig. Och ena sekunden kan jag bryta ihop och gråta, andra sekunden är jag så lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tur att de där extrem-stunderna inte är så långa. Tur att lycko-stunderna finns. Annars hade jag inte ätit nåt alls idag. Nu mår jag illa. Och…
Det finns ingen mening. Ingen stor plan som kan förklara varför vi är här. Varför vi gör som vi gör och varför saker händer oss. Det är skönt att tro det ibland, men vi lurar bara oss själva. Allt är förutbestämt, dock. Det finns ingen slump. Men det är ingen som tänkt ut vad som…
Brukade må dåligt av den. Idag mår jag bra av den. Skumt. Kanske för att den visar en att man inte är ensam om att vara knäpp i huvet. Jag ser iaf inte några konstiga syner. Ingen Frank.
Vilket pucko jag är! Att jag aldrig lär mig att kaffe ökar ångesten! Man tycker att det borde vara enkelt att komma ihåg…
Jag skulle kunna analysera allt som hände i lördags. Men sanningen är den att jag minns alldeles för lite för att klara av det. Kommer ihåg vissa fragment, och kan bara hoppas att kontexten var bättre än jag tror att den var. Mina sista minnen från festen är som en oljemålning som nån smetat omkring…