Ledaren i mig

Det dök upp lite tweets med kritik om “Ledaren i mig”. Jag tyckte först att de där 7 stegen lät ganska vettiga. Förutom det där om att välja hur man känner sig.

Men när jag tänkte ett varv till så spelar det ju ingen som helst roll om det är bra eller dåligt. Skolan är inte till för att lära barnen hur de ska tänka eller leva sina liv. Skolan ska bara ge verktyg och kunskap. Vilken kunskap barnen sedan väljer att använda och hur, det ska faktiskt vara upp till dem. Det är faktiskt inte bara föräldrarna skyldighet att ge barnen en värdegrund att stå på och en livsfilosofi att hålla sig till (tills de är vuxna nog att välja själva), utan faktiskt även deras rätt. Skolan kan inte uppfostra barnen, eftersom familjer är olika, har olika religioner och livsåskådningar och olika sätt att se på vad som är rätt förhållningssätt.

Jag vet till exempel en person som det fungerar bra för att säga “Idag är en bra dag”. Det fungerar för honom. När jag gör det slår min hjärna bakut och säger “Näe, det har det inte blivit än! Du har slagit foten i dörrkarmen och kaffet var slut. Det är inte en bra dag. Men det kan bli. Kanske. Men låt mig nu känna besvikelsen jag har här istället för att tvingas vara glad på en gång.”. Så för mig fungerar det bättre att tänka “Hur fan ska jag kunna göra en bra dag av det här?” under dagen och vänta med att se det som en bra dag tills jag faktiskt kan konstatera att det hände en del trevligheter. Det går inte att lura min hjärna att den är lycklig när den inte är det.

Min poäng med den utläggningen är att alla är olika. Man kan inte stöpa alla i samma form. Det som fungerar för en fungerar inte för nästa. Och bara för att det fungerat ett tag fungerar det kanske inte lite senare.

Och gissa vilka som är experter på vilken metod som har störst sannolikhet att fungera för barnen? Kanske de som känner barnet bäst. Kanske de som bor med barnet. Kanske föräldrarna! Men antagligen vet de ingenting de heller. Tänk efter, vet dina föräldrar hur du tänker egentligen? Ja, om du delar allt med dem och de verkligen lyssnar, men jag gissar att det är ovanligt att uppnå den nivån hur mycket båda parter än försöker.

Den enda som kan tala om vad som fungerar är faktiskt barnen själva, men i låg- och mellanstadiet har de inte kommit fram till det än. De måste få prova och förkasta. Att trycka upp en livsfilosofi i deras små ansikten i skolan är grymt och elakt.

Men om en person kan slänga ur sig en livsfilosofi kan väl nästa göra detsamma, tänkte jag. Så i nästa inlägg tänkte jag ge några punkter som jag försöker (men inte alltid lyckas) leva efter.