Uppförsbacken som planade ut

Jag gick nyss upp och började läsa lite på ansiktsboken sådär som man gör när man inte orkar städa. Jag hittade den här länken, som hade delats av flera av mina vänner, så jag tänkte att det var läsvärt. Det var det. Läs! Har du läst? Bra.

Kommer du in i ett rum och möts med skeptiska blickar? Blir din kompetens ständigt ifrågasatt? Har du någon gång fått höra förminskande kommentarer som ”lilla gubben”? Tycker folk att du är en bitch när du säger nej till dåliga idéer? Har du någonsin fått höra ”lugna ner dig” för att du sätter ned foten? Inte? Nähe.

Jag börjar nästan gråta när jag läser texten. För att jag känner igen mig i så många situationer genom min uppväxt. Och det är inte alldeles lätt att se det, och jag blir så tacksam för att någon satt ord på allt det där. Allt det som händer så systematiskt att inte ens jag alltid ser det. Och här hör jag mig själv tänka ”vaddå inte ens jag? Varför skulle jag vara mer kompetent att se det än någon annan?”

Nej, det kanske jag inte borde vara. Alla borde kanske vara fullt förmögna att se hur kvinnor behandlas. Men jag har ju varit medlem i feministiska organisationer och försökt prata om det med alla i min omgivning. Jag har försökt få pojkvänner att förstå vilket försprång de har och att de inte fått kämpa mot samma saker som jag.

Ja, jag har fan haft en uppförsbacke, och jag är ju till och med svensk.

Det värsta exemplet kanske är att min lärare på gymnasiet i en hel kurs i datorteknik sa ”tjejer kan inte lära sig datorer”. Vet du hur lätt det är att lära sig när allt man behöver fråga om möts med ”Du förstår inte det här”? Jag kan tala om att man hamnar efter. På den tiden var inte Internet lika bra. Man var tvungen att veta vad det stod på sidan man letade efter för att hitta den på Alta Vista. Google hade jag inte hört talas om då. Jag lärde mig där och då att tjejer inte får samma chanser som män. Att jag i ett års tid inte kunde ställa frågor själv i något tekniskt ämne för att killarna i klassen inte klarade av att en tjej var smartare än dem… tror du det hjälpte?

Undrar du varför jag säger ”tjejer och män” istället för ”kvinnor och män” eller ”tjejer och killar”? Ja, det kan jag också undra. Men du förstår, det har pågått ett systematiskt undanskuffande och förminskande av mitt kön genom hela min uppväxt som gör att jag har svårt att se på kvinnor och män som jämlikar. Vet du hur svårt det är att hävda att man är lika bra som en man när man ser sig som en tjej som inte är värd något, och man liksom bara känner att han anser detsamma?

Vet du hur kul det är att vakta sin tunga eftersom man vet att om man blir för högljudd och/eller har för många åsikter kommer man att börja ses som ”hysterisk” eller ”rabiat” eller något av de andra orden alla i samhället tränats att tänka när en kvinna säger för mycket?

Med tanke på att jag hade det som jag hade det i skolan är det faktiskt ett under att jag inte lade av helt med min dröm om att bli utvecklare. Jag hade bara ett trumfkort på handen; jag hade varit utstött och mobbad så länge, så jag var så van att man trampade på mig. Denna vana gjorde att jag inte trodde jag kunde avhjälpa det nya trampandet med att byta program. Eller välja naturvetenskaplig inriktning, som de flesta tjejer i min gymnasieklass. Jag är inte ens säker på att jag såg trampandet. Jag tänkte nog bara att det är inte mer än så jag är värd, och fann mig i det. Var beredd på det. Väntade mig att bli förminskad och förlöjligad genom hela livet, för så hade det ju alltid varit. Så jag vek inte av en tum. Jag hade ju valt det här.

Jag vet att många tänkte att jag var stark som stod emot. Men jag var inte stark. Jag visste inte om någon annan tillvaro och uthärdade. Livet går ut på det, trodde jag.

Det blev aningens bättre på högskolan. Förutom veckorna efter den där ”tjejlunchen” de hade för att stärka tjejerna på programmet. Jag fick försvara att jag fått ett gratis mål mat inför mina killkompisar under lång tid efter den och önskade att jag inte hade gått. Jag fick även en mentor. Återigen på grund av mitt kön. För att stärka mig. Hon fick sparken från sitt arbete. På grund av ”arbetsbrist”. En månad senare anställde de en man. Jag kände inte att jag hade en jätteljus framtid. Jag drack lite för mycket. Mina studier gick inte bra. Mina värdelös-känslor blev värre.

Nu har jag trots allt ett jobb jag trivs med på ett webbhotell. Antagligen Sveriges bästa. Jag tycker inte att min lön är tillräcklig, men jag tror faktiskt inte den skulle vart högre där om jag var man. Men jag tror att jag hade klarat att byta jobb till ett med högre lön om jag inte hade haft uppförsbacken bagaget.

Visst. NU är det ingen som behandlar mig annorlunda på min arbetsplats på grund av mitt kön. NU har uppförsbacken planat ut.

Men varför har jag inte ett lika välavlönat jobb som manliga bekanta till mig? Jag skyller bara på mig, för ingen kan ju ta på sig ansvaret för att min uppväxt och utbildning inte gick så bra som jag hade velat. Ingen annan kan ju avkrävas att avhjälpa den här känslan av ”jag kommer aldrig att kunna” som smyger sig på och blockerar mig fullständigt när något tar för lång tid. Det är ju bara jag som måste jobba bort sådana problem. Bara jag som har ansvaret nu.

Men ibland önskar jag att det fanns någon som kunde ställas till svars för att inte bara jag, utan så många andra kvinnor, bär på den uppförsbacken och axlat rollen som evig mobbare. Tagit med sig alla elaka kommentarer och nu har en liten röst i bakhuvudet som viskar ”du är värdelös” i tid och otid. Ibland vill jag få en ursäkt.

Flattr this!

9 reaktioner på ”Uppförsbacken som planade ut”

  1. Precis sån där onödig ångest får jag också. Att jag inte kan något. Att det jag kan inte är lika bra som vad någon man på min arbetsplats kan. Att jag lika kan sluta, för hur bra jag än tjänar – så är jag ju inte värd min lön ändå. Fast det är ju inte hela orsaken till varför jag vill sluta, men ändå det är så jag tänker.

    Det är så jag har blivit indoktrinerad och programmerad att tänka genom hela mitt liv.

    Du är inte ensam om att känna så här, det var bara det jag ville säga egentligen 😉

    1. Jag vet att jag inte är ensam, och det är ju det jag blir förbannad över. Jag hoppas att vi kan skapa bättre förutsättningar för kommande generationer…

  2. Jag slutade betrakta mig själv som tjej för länge sedan. Jag är en kvinna. Inte en tjej, inte en flicka. Inte heller en kärring (det är min man som oftast uppfyller den rollen och det finns inte utrymme för två kärringar i det här hushållet. 😉 ). Ibland är jag tant dock…

    Jag stör mig på att kvinnor refererar till sig själva (och andra kvinnor) som tjejer. Jag tar illa vid mig om någon kallar mig för tjej. Jag är ingen tjej. Jag slutade vara tjej inom de första åren efter 20. Jag är kvinna.

    Alla omskrivningar för kvinna har jag tidigare sett som ett tecken på omognad och kanske lite rädsla för att trigga igång någons åldersnoja. Jag har aldrig reflekterat över att det skulle ligga någon automatisk och omedveten nedvärdering av könet i det. Men visst finns det sanning i det du säger. Tjej, flicka, qvinna, stumpan och vad det nu kan vara, är alla ord som sänker lite grann. De tar bort en del av styrkan. Minskar laddningen. Krasst sett, är det nedvärderande.

    Det heter KVINNA!

  3. Otroligt träffande. Känner igen mig i mycket.
    Just detta att man ska ”lugna ner sig” och ”lilla vännen”, när man är arg, förbannad och känner sig förbisedd och förorättad. SÅ många gånger har jag hållit käften, trots att andra gjort fel och tagit ut vinster på min bekostnad. Min självkänsla och mitt egenvärde.

    Jag har heller inte lyckats med utbildning. Hade en mattelärare som såg ner på oss som gick Sam och talade om skillnaden mellan oss och de som gick Natur. Han stärkte inte direkt min självbild. Trodde inte han att jag skulle klara talen i boken så var det ju ingen vits att jag gjorde det heller. För man ska ju heller inte ”tro att man är nåt” som tjej, det är ju fult och sticker alla i ögonen.

    Jag sitter på en arbetsplats där två personer jag tidigare jobbat med på ett annat företag, har högre lön än mig. Den ena lärde jag upp både på förra arbetsplatsen och här. Jag förstår inte hur det går ihop, men här får man inte prata lön så att andra hör. Det ska hyschas och hemlighållas och säger man nåt så är man väl illojal och riskerar kicken.

    Jag har så mycket ilska inom mig, ilska som måste ut. Jag är rädd att jag nån dag kommer gå bärsärk och skrika, sparka och kasta saker. Först då kommer folk faktiskt ha rätt att säga att jag är rabiat, men bara för att jag varit tystad under så många år.

    Jag vill inte säga att det är mitt fel, jag vill säga att det är alla andras. Gör det du också. *kram*

    1. Jag flattrade båda dina kommentarer för att det är så skönt att läsa om din ilska. Inte för att du har den, utan för att du vågar ha den istället för att bara kuva dig i tankarna. Och det är skönt att du vågar släppa ut den, åtminstone här! Kram på dig!

  4. Tack! 😀 Jag borde våga ventilera den lite mer ofta. Är så jäkla trött på auktoriteter som ändå inte vet vad de har i mig och som bara tittar mig över huvudet och ger mig idiotuppgifter som en apa hade klarat av. Suck. Man försöker ta tag i sitt liv, du vet, och ändå känns det som att man har fotboja. Kram igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *