Skitdag

Alla dagar kan inte vara underbara. Så idag bestämde sig världen för att jag behövde en dålig dag. Sjuk och jävlig gav jag mig av mot jobbet. Jo, för jag vill inte ta sjukdagar i onödan. Är man bara lite sjuk, så som jag varit 80% av hela hösten, då kan man inte stanna hemma. Jag skulle aldrig ha råd med det för att inte tala om att jag skulle gå över det där snittet om att folk i allmänhet tydligen bara är sjuka tre gånger per år, eller hur det var…

I alla fall så underlättar inte sjukdom och prekärt tillstånd när man ska åka buss. Busstidtabellerna verkar ju onekligen ha uppdaterats nån gång förra veckan till att lyda som följer. ”Bussen går denna tid, om inte Vidde är på väg mot busshållplatsen. Då går bussen när hon ser hållplatsen, men är tillräckligt långt ifrån för att det inte ska gå att springa för att hinna.” Busschaufförerna har anammat denna nya tidtabell som svenskarna anammar nya maträtter från andra länder, det vill säga med stor entusiasm. Igår eftermiddag gick till exempel bussen från hållplatsen i precis rätt tid för att jag inte skulle haft en suck att springa ifatt när jag skulle hem, och imorse var förstås inget undantag.

Jag gick något irriterad till nästa hållplats där en hurtig kvinna talade om för mig att det inte kändes lika kallt i norrland eftersom luften är annorlunda där. Jag tänkte att jag inte skulle ta upp diskussionen från facebook där det länk-krigades både detta och detta.

Buss 17 kom och körde ner mig till stationen, där jag tänkte att om jag är smart nu så går jag av och tar nummer 18 istället. Den står ju inne, ser jag, och den stannar nästan utanför jobbet. Och jag håller på att förfrysa mig. Så jag gick av och gick mot nummer 18, men såklart hade även denna busschaufför anammat den nya tidtabellen med samma entusiasm, så bussen åkte iväg. Jag gick tillbaka samma väg som jag kom och gick på nummer 17 igen. Fast i mitt huvud var det buss nummer 19. Lite för att det var den bussen jag hade tänkt ta, och lite för att det nu stod 19 på den. Vad mer som stod har jag ingen aning om. Jag var trött, frusen och sjuk. Och gravid. Det är ju inte lätt då.

Bussen tog mig tillbaka till stan. Vaffan? Jag skulle ju gå av vid östra ringvägen? Bara att traska till jobbet då. Om man ändå ska gå från Stora Gatan kunde man lika gärna ha gått av vid Smedjegatan. Det är typ lika långt att gå, men bussen kommer dit mycket tidigare än det var nu, vid det här laget. Jag var inte helt nöjd, kan man säga. Och mina skor är håliga och trasiga och vill inte alls hålla mina fötter varma. *gnäll*

Väl på jobbet var jag på alldeles ostrålande humör hela dagen. Jag fick nämligen smärtsamma gaser ovanpå allt annat, och det kändes ungefär som att magen var en ballong som kunde spricka när som helst. Som väl var gjorde den inte det, men trötthet, smärta och sjukdom gör inte direkt under för mitt humör, kan jag säga. Jag tror jag lyckades vara civiliserad mestadels i alla fall. Per hade det kanske inte så lätt, men han verkade glad ändå.

Efter jobbet gick jag och Per för att köpa ett par skor utan hål i till mig. Jag borde insett att det inte var en bra dag för det. Jag var ju på kinkigt humör, och ingenting dög. Hela Skopunkten var full med skor i fuskskinn och tunna sulor och ”varmfordrade” skor med mystiska material som jag inte trodde höll folk varma. Jag hittade några skor som var snygga och såg varma ut, men de fanns ju naturligtvis inte i storlekar över 39.

Per tyckte att vi gick till Din Sko. Jag tyckte inte det var värt mödan, för jag har nog aldrig hittat skor där. De har inte min storlek. Per frågade en kvinna om hjälp, och hon kunde plocka fram 3 stycken skor som var i närheten av att vara det jag ville ha. Alla var obekväma. Ingen av dem var snygg.

Per sa att de hade riktiga skor på Naturkompaniet. Jag hade aldrig varit där. Vi gick dit. De hade väldigt ont om skor i min storlek. De hade två par. Det ena paret var för litet, och det andra paret var nästan snowboard-skor (fast skulle inte duga till det). Jag tjurade ihop fullständigt och gav upp. Jag ville inte mer. Jag orkade inte bli åtsagd en enda gång till att mina fötter är större än en kvinnas fötter ska vara och att man inte får ha tjejiga vackra skor om man vill vara varm om fötterna. Man får ha mans-skor och försöka vara nöjd med det. Jag har aldrig varit nöjd med det.

Nu måste jag ju också förklara att det inte bara känns som att man inte hittar det man söker när det inte finns skor i den storlek man råkar ha på fötterna. Det känns även som att man blir ruskigt påmind om att det finns en norm och en mall för hur man som kvinna ”ska vara” i hela samhället, och att man inte passar in i den. Det är förstås inte de som arbetar i affärerna som bär skulden, men det är ändå de som för fram budskapet till en. ”Nej, de finns bara i dam-storlekar” är liksom inte vad man vill höra, för det man hör då är ”Du får inte vara en dam om du inte har små fötter, och det har inte du. Du har clown-fötter. Du är ful.”. Ja, jag vet att det inte var det som sades, men det var vad jag hörde. Ok? Ok.

I alla fall så kom det en ny försäljare när jag nu gett upp och dragit på mig mina fula, sletna skor (som per gissade att jag haft flera år, men som bara är ett år gamla, faktiskt) och ville gå. Per förklarade pedagogiskt att vi inte hittat det vi sökte och nu hade gett upp. Försäljaren var hurtig och tyckte ”Men vad letar ni efter då?”. Jag suckade och berättade. ”Skor som är både varma och snygga. Jag vet att det inte går. Jag vet det.” Men försäljaren gav sig minsann inte så lätt. ”Jomenvisst går det, här till exempel!” jag tittade klentroget på honom. Menade karln allvar? Skon han höll upp var fin, det var inte det. Den var säkert varm också. Men den var i storlek 24. Högst. Per harklade sig och försökte reda ut. ”Har du den i storlek 41?”

Försäljaren kom märkbart av sig. ”41?”
”Ja.”
”Jaha, nä då blir det ju svårt”
Jag hade ju redan gett upp och tyckte inte att jag skulle behöva göra det fler gånger. Jag hatar att ge upp. Oavsett vad det gäller. Det är ju ett nederlag. Ett misslyckande. I don’t do misslyckanden. Skulle han starta upp det här igen nu, utan att kunna undvika nederlaget igen?

”Det är ju det jag säger, jag går hem nu!” sa jag och gick mot utgången. Tårarna var där. Misslyckandet var där. Allt var skit. Och de stängde ju ändå affärn, för det är tydligen bara arbetslösa som ska ha möjlighet att shoppa på stan. När vanligt folk slutar jobbet har de en halvtimme på sig att hitta vad de ska i alla affärer, och sedan är det stängt. Arbetslösa måste ha väldigt mycket pengar. Och hemmafruar. Det kanske bara är hemmafruar som shoppar egentligen. Jag borde fortfarande skaffa mig en sån. Det är bara så svårt nu. Alla ska ju ”med” eller vad nu politikerna sa. Så nu måste alla i en familj jobba hela dagarna för att kunna försörja hushållet och ingen har tid att egentligen ta hand om hushållet, och så kan politikerna syssla med lösningar för det där ”livspusslet” som ingen hade problem med förr när ena parten tog hand om allt det där som ingen har tid med längre. Så man får betala någon för att göra det man inte hinner för att man måste jobba ännu mer för att ha råd att betala alla som ska göra det man själv inte hinner för att man jobbar så mycket. Jävla smart.

I alla fall satte jag mig på bussen hem (som helt ignorerade tidtabellen och inte hann iväg innan jag kom på) med tårar i ögonen. Jag passade på att tycka synd om migsjälv lite extra och ha panik över att om jag inte ens kan köpa ett par skor, hur ska jag kunna ta hand om en bebis? Det är ju massvis med saker man måste köpa till dem!

Så. Nu är det inte idag längre, och jag kan inte säga att jag inte har sovit. För det har jag. I soffan. Massor. Jag är sjuk och borde inte behöva hålla på med saker. Nu mindes jag att jag lovat göra saker i företaget också. Nej, jag kan inte nu. Jag ska sova vidare nu. Jag mår inte bra!

2 reaktioner på ”Skitdag”

  1. Värdelöst med såna dagar, men rätt underhållande skrivet. Fullständiga rants blir gärna det. Du upprätthåller ju ändå viss självdistans liksom.

    Hatar för övrigt också att köpa skor, men Internet har löst det åt mig också. Kolla om du hittar nåt här.

    http://www.javari.co.uk/

    Själv köpte jag ett par kängor för två, tre år sen som är mitt bästa köp i skoväg nånsin och dessutom till halva priset av vad svenska motsvarigheter på nätet tog.

    1. Om jag kunde skulle jag flattra den där kommentaren! Ska kolla länken någon dag, men jag och mamma köpte skor på Intersport till mig. Inte världens bekvämaste, men de är snygga! =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *