Åzkar

Åzkar var inte bara en katt. Han var min lilla bebis. Han kramades på riktigt. Han jamade på sitt speciella sätt och sköt rygg. Då ville han leka, och ville att jag skulle jaga honom. Han älskade studsbollar och kunde känna lukten av en tvärs genom en hel lägenhet, även om den låg under en massa saker. Han grävde fram den. Han tyckte om att leka med gummisnoddar också och var lika bra på att hitta dem. Så sent som för ett par dagar sedan hittade han en gummisnodd under mitt tangentbord (gudarna vet hur den hamnade där). När han bråkat fram den tog han den i munnen som ett byte och gick iväg med den. Vi hittade alltid en massa gummisnoddar i och ikring hans matskål.Jag kommer ihåg första gången jag gav honom en äggula. Jag hade läst någonstans att det var bra för katten att käka äggula, men inte äggvita, och att de fick fin päls av det. Så jag skilde ut en äggula och la den i hans matskål. Så ropade jag på honom. Han kom nästan alltid när jag ropade. Alltid innomhus och utomhus om han inte hade något bättre för sig. När han såg äggulan blev han väldigt konfunderad. Vad var detta? Han tittade på den, la huvudet på sned, men det blev inte klarare för det. Så tog han försiktigt och petade till den med tassen. Usch, man blev ju kladdig! Men nyfiken tog överhanden och han slog till den ett par gånger. Till sist smakade han på den, och sedan den sekunden älskade han äggula. Hörde han att man tog i äggkartongen kom han springaden och tiggde. Kokade man nudlar kom han och tiggde, för han visste att jag ofta (alltid) gav honom en äggula om jag hade ägg på nudlarna.Åzkar älskade sällskap. Precis när vi fått hem honom hade jag spärrat av vardagsrummet med en tavla för jag hade läst att man inte skulle låta katten ha för stort utrymme i början. De kunde bli ängsliga av det. Och så hade Jerry sin dator med öppen sida på golvet i vardagsrummet. Men när vi båda (Jag och Jerry, på den tiden) gick in i vardagsrummet för att se en film ville Åzkar följa med. När vi inte lyfte in honom bestämde han sig för att hoppa in. Och tänk på att detta var en mycket liten katt på 8 veckor, och det var en väldigt stor tavla. Men efter ett par försk lyckades han komma över. Jag hade inte hjärta att slänga ut honom när han nu var så angelägen om att komma och umgås med oss. Så han fick vara i vardagsrummet.Jerry var dock bestämd när det gällde sovrummet. Inga katter. Han hade ju astma, och han resonerade runt på något sätt så det lät vettigt att inte låta Åzkar komma in. Men jag stod inte ut med hans lilla jamanden och krafsandet på dörren. Så jag gick och la mig i tvåsitssoffan i rummet där jag hade min dator och till en början sov Åzkar under soffan och jag ovanpå, och Åzkar verkade nöjd med det. Men efter någon natt kom han och la sig på mig. Och trampade i mitt hår. När jag tröttnade på det bar jag honom alltid till matskålen, för jag tänkte att han var hungrig.Jag blev nog hans mamma efter ett tag. Han var fosterbarn redan innan, för hans biologiska mamma hade ingen mjölk, men det hade ägarinnans andra katt som fått missfall, så hon diade ungarna. Och Åzkar gillade läget.Åzkar var väldigt anpassningsbar. Han tog saker som de kom och hittade sätt att ha roligt. Han passade in här i Skabram från dag ett. Bilarna på vägen var läskiga, men efter ett tag lärde han sig att de höll sig på vägen. Jag har en bild i huvudet av min Åzkar som skuttar runt på gräsmattan och fångar fjärilar. Jag tror han gör det just nu. På de sälla jaktmarkerna i den andra världen.Jag hoppas han är lycklig.

Flattr this!

8 reaktioner på ”Åzkar”

  1. Jag vill säga tack till alla som visar att de bryr sig. Det betyder verkligen jättemycket för mig. Jag vandrar mellan förtvivlan, tomhet och känslan av att det inte kan, inte får vara sant. Försöker koncentrera mig på lättsamma saker för att komma undan smärtan och ta den i lite mindre portioner…

  2. Jag hade tanken på att skriva en liten rad igår, men jag var så chockad. Det är så trist när man förlorar ett djur, speciellt om det är ens bäbis.
    Skönt att ni fick en liten lungn och mysig stund hemma i alla fall…
    Kommer nog själv sakna den lilla blyga killen när man hälsar på er!

  3. Han var inte så blyg egentligen. Han gillade bara att hålla sig undan och iakta nya besökare en stund innan han kom och hälsade. När han lärt känna en person kom han fram och hälsade direkt när denna kom…

  4. Här försökte jag skicka en kommentar med mina kondoleanser, men det verkade inte funka, bara för att jag läst fel och nedgraderat till Bloggers beta…

    För att sammanfatta det långa meddelandet som försvann – jag vet hur det känns, jag har också förlorat en älskad bebis…

  5. Ja Åzkar var en speciell katt minst sagt.

    Men så länge du har minnena kvar så är han inte helt borta.

    Och dom som säger att förlora ett husdjur eller liknande inte är samma sak som att förlora en närstående person, vet inte vad dom pratar om, hoppas du tar dig vidare Vidde.

    Och som sagts tidigare har världen blivit fattigare.

    R.I.P Åzkar

  6. Återigen, tack! Min tidsupfattning verkar ha gått sönder, men jag tar ändå mig framåt i tiden. Jag är fortfarande ledsen, men jag är också väldigt glad att jag fick den stora äran att känna Åzkar. Det jobbiga ligger i att acceptera att han är borta. Jag är inte riktigt där ännu…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *