Den här veckan har jag sovit ganska bra, men kort. Jag har vaknat för tidigt på morgonen några dagarna och några dagar har jag lagt mig för sent. Jag har inte haft panik över det utan tänkt att jag kommer bättra mig och snart kommer jag ha sovit bra och vara pigg igen. Men det har gjort att det blivit lite tungt. För övrigt har allt fungerat bra utom andningsövningarna då. Jag tycker jag haft bra flyt på jobber och i måndags när det bara inte funkade längre så kunde jag gå hem istället för att tvinga kvar mig tack vare att jag har en överenskommelse med min chef.
Jag mådde piss efter vårdcentralen i tisdags och ville helst bara gömma mig under täcket, men jag for ändå till stallet och red över min egen förväntan. Igen! Kunde knappt sluta le på vägen hem och fick en såndär rusig känsla som man får när man varit med om något riktigt roligt. Jag älskar verkligen hästar!
Men så idag så hände en grej, och jag hade verkligen svårt att hantera det. För ett par år sedan hade jag nog mest tyckt att det var en spännande utmaning jag ställdes inför, men nu med min utmattning, som jag bara med nöd och näppe fäktat undan mer sjukskrivning för, så känns det smått oöverstigligt.
Jo, för de nämner för mig på vårdcentralen då och då att det inte är normalt eller vettigt att gå tillbaka på så många timmar efter den utmattningen som jag hade, men jag är ju så himla envis… Jag vill bara hitta ett sätt att få vardagen att fungera ekonomiskt och energimässigt och glädjemässigt. Inte sitta hemma och tycka synd om mig själv tills jag har grävt mig så långt ner i en depression av oduglighet att jag aldrig kommer upp igen. Kanske är det ett symptom på det hela eller så är det sunt. Jag kan inte avgöra vilket.
Men hur som helst så är det meningen att jag ska klara av något som vida överstiger det jag redan vet att jag inte kan göra varje dag. Men nu är det bara en dag jag ska klara det. Men sedan ska jag göra saker både lördag och söndag också, så… Ja, alltså jag vet inte hur det ska gå.
Jag får försöka fokusera på det som är bra, för jag har liksom börjat känna att det finns en massa bra saker i mitt liv. Bara det är stort för mig, ska ni veta.
Jag kan ju också se det som ett tillfälle att öva mig på att säga ifrån om jag känner att det inte går…