Imorse var det skränig musik i Iduns morgon-Kluro. Tyckte jag. Men “Fröken O” tyckte att det var avslappnande att dansa till den. Så jag dansade också, och vips var det inte oljud längre. Istället för att stressa upp blev det roligt.
Så eftersom jag är som jag är så tänkte jag att man kanske kan ha det som filosofi? Liksom att istället för att störa sig på saker så låter man sig svepas med? Och dansar till oljudet…
Jag vet inte, men det låter ju rätt skönt på något sätt. 🙂