Jag var på vårdcentralen idag. När jag skulle gå därifrån gick jag rakt in i en glasvägg. Bam! Alltså inte alls vad man behöver precis då. Precis när man har huvudet fullt av nya strategier för att återhämta sig om dagarna och inte närma sig den där metaforiska väggen igen. Då. Glasvägg. Inte lika hård som betong (jag har underskattat betong och därför testat. En gång. Det gör man bara en gång.), men ändå väldigt hård.
Kuratorn och en läkare som gick förbi såg väldigt bekymrade ut och jag skyndade mig att le, säga hejdå och skynda därifrån. Så pinsamt! Panikångest på hemvägen och jag ville bara gömma mig. Kommer de berätta om det för andra? “Vi hade en patient som gick rakt in här!”
Det är nu jag ska vända det till något positivt, antar jag. Ja, det vet jag inte hur jag ska göra. Jag har nu ont i pannan och näsan och skäms så in i Norden. Men det blödde inte ur näsan i alla fall…
