Det hände en väldig massa igår. Omtumlande och uttrötrande. Jag cyklade 2 mil och gick en halv, så kroppen fick sitt. Plus massage på förmiddagen. Men det var inte det som gjorde mig tröttast, utan det var besöket på vårdcentralen där jag fick tala med en kurator om mitt mående. Han var en såndär bra som ser rakt igenom fasaderna som till och med lurar migsjälv att jag mår bra. Han såg precis att jag inte orkar mer och egentligen inte har orkat på väldigt länge. På slutet hämtade han min läkare och de skulle övertyga mig om att jag behövde en sjukskrivning. Jag var lättövertalad. Det är ju inte bara en person som sagt åt mig att göra någon åt min situation, liksom. Så jag blev helt "ja, ok". Och de frågade om jag hade hört talas om att många blir utbrända nu och jag vågade inte säga att utan att ens tänka efter vet jag fem stycken nära personer som sjukskrivits för det och då har jag säkert ändå glömt några, samt att jag vet ju fler i min krets som jag inte vet om de sjukskrivits men som i alla fall varit nära. Det känns ibland som att det inte går att leva i det här samhället. Det känns som om ingen får ihop allt riktigt med tid och allt som behöver hända. Men kanske är det bara att jag gjort för mycket under för lång tid som får mig att känna så. Och antagligen kan jag inte tänka ut lösningar förrän jag vilat. Så nu ska jag på doktors order gå 45 minuter om dagen samt göra saker som är njutningsfullt för mig. Så är det någon som vill med på en uteritt någon gång? För jag kan inte tänka mig något jag mår bättre av än hästar, natur och en god vän. #måbra
*stor kram*
Jag och Hanna har pratat om att vi skulle komma förbi och säga hej nån helg. Givetvis med förvarning. 😉
Nu är vi visserligen inga hästmänniskor, men ändå…
*kram igen*
Det vore ju supertrevligt! Vi får höra om det!
Hur hörs vi lättast om det? Facebook, mail, telefon, röksignaler? 😉 🙂
Facebook är bra. Sms stressar om de är för många. Finns inget sätt att få ett snabbt svar från mig dock. Jag tänker i snigeltakt! 😀