Det är ju fullständigt ohanterligt. Veckan börjar. Tjong, säger det. Man ska plocka iordning allt till sig och barnet. Lämna på förskolan. Åka till jobbet. Cykel-kedjan är så lös att jag blev konfronterad av en glad student som välvilligt ville påpeka hur lös den är. Jo, jag vet det, för man måste liksom trampa på ett speciellt sätt, annars hoppar den. Jag har känsla för det nu. Ska fixa det när jag kommer hem. Ska bara cykla hem mig och matvarorna jag handlat först.
Det är motvind.
Jag kommer hem och är alldeles slut. Just det, det var ju SÅHÄR trött man blir en vardagskväll. Det är SÅHÄR trött man är när hushållssysslorna ska ta sin början.
Plockar in maten i kylen. Massor av växter slokar på balkongen. Oroar mig för att tomaterna och gurkorna ska dö. Vattnar. Svänger ihop en maträtt som förhoppningsvis är nyttig. Färska örter från balkongen. Finfint.
Äter med familjen. Mys. Barnet vill som så ofta bara äta grönsaker. Jaja, det är väl iaf inte onyttigt. Gör matlådor av resterna. Två stycken. Bra, då kan jag äta matlåda två dagar. Sambon går ut och äter.
Det är kaos i köket. För att jag SKAPADE. Fick inspiration. Städade inte då. Tjatar på sambon om att disken ska plockas undan tillsammans. Slår igång diskmaskinen.
Nä, om man skulle spänna den där kedjan, då? Haha, jag orkar inte nu. Städa då? Vad roliga ni är, jag är ju helt slut!
Går upp tidigt och går till jobbet så man kan hämta barn tidigt. Hämtar. Får en kris av att det är så mycket att göra. Lägger mig ner och glor på serier tills sambon kommer hem. Fortsätter. Gråter lite för att allt känns så jobbigt.
Plockar ihop både mig och barnets saker och gymväskan. Fladdrar iväg till jobbet. Kan inte minnas om jag lämnade idag? Gick det bra? Jo, just det. Idun hade fiskarna med sig och sa hejdå i famnen på pedagogen. Hon brukar ju varken vinka eller säga hejdå. Det var nytt.
Klockan var 9 när jag kom till jobbet. Stannar till 18 och går till gymmet. Gymmet är jobbigt, men jag gör det bara. På rutin nu. Lägger till ny magövning på slutet. Känner mig lite konstig. Vet inte om jag gör rätt, men det känns bra.
Bastun är på fortfarande! Den ska ju egentligen sluta vara på klockan 19 och klockan är halvåtta, men jag är då inte den som är den. Blir varm och mjuk. Nice. Duschar. Glömde balsam. Går tillbaka och använder balsam. Det finns fortfarande inte någon hårborste i min gymväska. Struntar i det.
Tar bussen hem. Lagar hummus och äter på macka. Tittar på Mr Robot. Har svårt att hänga med som vanligt. Bryr mig inte jättemycket. Känner mig trött och pigg samtidigt. Stressar över att avsnittet måste ta slut innan jag blir för trött för att plocka upp på golvet så roboten kan dammsuga imorgon. Klockan är sådär mycket igen. Plockar från golvet. Skäller på sambon om random grejer som ligger där. Pussar sambon. Säger att jag ska sova nu. Får mera pussar. Går och lägger mig. Bloggar.
Imorgon är det torsdag. Nästan hela veckan är slut. Den har ju nyss börjat. Jag har ju inte hunnit göra någonting, så hur kan veckan nästan vara slut?
Imorgon ska jag lämna bilen på service. På tisdag ska samma verkstad titta på samma bil eftersom ett rådjur gjorde någon form av vilt-kamikaze framför vår bil på Åland. Det gick tydligen inte att kombinera tittandet med servicen.
När verkstaden har tittat på bilen ska jag (enligt försäkringsbolaget) be dem höra av sig till försäkringsbolaget och säga vad det kostar att laga bilen. Sedan ska försäkringsbolaget tänka, och sedan ska de godkänna kostnaden (det stod inte något i dokumentet de skickade om att de kunde göra annat än godkänna). Sedan ska jag boka en ny tid när verkstaden verkligen kan fixa bilen. Effektivt och bra.
Imorgon kväll kommer mamma och stannar över fredagen. Sambon frågade om vi skulle städa hela natten, men jag nöjde mig med golvet. Om jag orkar i morgon bitti så tömmer jag diskmaskinen. Kanske packar jag till och med upp semesterpackningen?
Det är liksom bara vardag.
Det var någon som använde ordet “vardagslunk” någon gång. Jag tycker det låter som något som går långsamt. Här är det liksom full fart hela tiden. Idun gjorde ett armband och för henne var det antagligen något som hände och som hon kunde koncentrera sig på. Jag känner det som att jag nästan missade det, fast jag satt vid bordet och gjorde ett eget armband samtidigt. Och hennes. Alltså, hon valde ju färg. Jag hjälpte bara till lite.
Nu ska jag sova lite. Ska upp snart, ju. Räcker era dagar till för mer än såhär?