Vissa dagar är man så himla trött. Man vill bara vara ifred och varje ljud eller knuff får en nästan ur fattningen.
Då är det svårt att komma ihåg hur underbart allting är. Men det är faktiskt det ändå. Mitt i allt drar man ändå fram kameran för att det man har framför sig bara måste förevigas. För att det är för fantastiskt för att vara sant. Även om man strax därefter bara vill gömma sig från det höga tempot.
