Nu när Iduns rum bara har en ingång, och alltså aldrig kan användas som genomgång, ber hon ofta att få sova där. Om jag hade förstått det innan hade jag aldrig tvekat att sätta igen den där dörren! Klart hennes rum ska vara bara hennes, liksom.
Vissa dagar är man så himla trött. Man vill bara vara ifred och varje ljud eller knuff får en nästan ur fattningen. Då är det svårt att komma ihåg hur underbart allting är. Men det är faktiskt det ändå. Mitt i allt drar man ändå fram kameran för att det man har framför sig bara…