Hur man nattar ett barn

Nu är Idun nattad. Medan jag sjöng och kramade och gungade tänkte jag på alla råd vi fått om hur ett barn “ska” nattas, och hur jag inte följt alla. Och hur ologiskt det är med vissa saker. Sedan låg jag med en bebisfot i ansiktet och tänkte att jag ska nog blogga om detta.

Disk-klammer: det finns väl ungefär lika många sätt att natta ett barn på som det finns barn. Eller föräldrar, kanske. Men det är som bekant olika, och det som fungerar för mig funkar antagligen inte för dig. Men jag tänkte ändå. Kanske någon blir hjälpt när de sitter och funderar på hur det egentligen ska vara. Varsågod.

Gå upp

Jag tycker det aldrig nämns, men det borde ju vara ganska självklart att man får svårare att sova på kvällen om man sovit halva dagen. Så det är viktigt att man går upp en bestämd tid på morgonen. Bara om man gör det finns det någon sorts chans att veta ungefär när det är lämpligt att lägga barnet på kvällen. Min klocka ringer 08:00, men nu när det blir ljust på morgonen har vi börjat vakna lite tidigare. Det kommer ju också bli ännu tidigare när jag inte längre är mammaledig. Eftersom jag och Idun går upp så “sent” så tycker nog många att jag låter henne vara uppe sent på kvällen. Runt 22-23 somnar hon. Egentligen ska hon tydligen (enligt vad jag hört) sova klockan 19 och gå upp 7 på morgonen, men det fungerar inte för oss. Hon får sina timmar ändå genom att hon sover på dagen också.

Om att “ge upp”

Råd för barn: Ge dig aldrig när du väl startat en nattning. Ger du upp och går upp och busar istället så kommer barnet att lära sig att det går bra att krångla tills hen får som hen vill. Du kommer aldrig kunna natta mer!

Verklighet: Ja, alltså det kanske stämmer för vissa barn, men jag tänker som så att vilket råd får man själv om man inte kan sova?

Råd för vuxen: Gå upp och gör något annat om du inte kan sova. Annars kommer din kropp att lära sig att du inte ska sova i sängen, utan det är en plats att ligga och vrida och vända på sig och fundera på svåra saker.

Är det inte konstigt om båda stämmer? För min del är det definitivt mer logiskt att gå upp om det inte fungerar att sova. Jag har, på riktigt, legat vaken hela nätter utan att somna för att jag envist tänkte att det skulle gå att sova till slut. Det enda som händer är att man är trött dagen efter.

Jag tänker att jag är faktiskt ungefär samma människa som när jag var barn. Varför skulle det som inte fungerar nu fungerat när jag var barn?

En sak som händer om man fortsätter försöka natta ett barn fast hon skriker eller glatt hoppar runt i sängen istället för att sova, det är att man blir till slut helt desperat och tokig. Det tär verkligen på varje nerv i kroppen min när det ska sovas och barnet inte vill. Jag har testat den metoden flera gånger, och ja till slut somnar barnet (kanske), men jag tvivlar på att det går fortare än den enkla metoden.

Den enkla metoden: Om barnet inte sover och man känner för att ge upp… så ger man upp och går upp och låter barnet leka. Barnet blir nöjd och glad och man kan sitta lugnt i soffan och andas lite. Senare ser man att barnet är jättetrött. Jamen då provar vi igen! Oftast går det mycket lättare då.

Magen

Den där jäkla magen är ett helt kapitel för sig. Ikväll, och jättemånga andra kvällar också, fick Idun magmassage. Måne och sol, kallar jag det (här är beskrivningen jag följer. Den är för spädbarn, men jag fortsätter med den trots att Idun nu är 10 månader!). Det verkar som att det alltid är ganska oroligt därinne i magen. Och det är svårt att fylla barnet med lagom mycket mat. Man vill ju inte lägga henne hungrig, men ibland kan det bli problem med en proppmätt kicka. Fast man har rapat henne noga så bubblar det och har sig där inne.

Apropå rapa så har jag knepet för att kolla om det behövs rapa mera; Man lägger handen på magen med barnet i ryggläge på sängen. Sedan gungar man handen i sidled. Om det skvalpar därinne som en vinbutelj, då kommer det gå bra att rapa barnet, och man ska också göra det. Det är luft därinne!

Rutiner

Råd1: man måste ha samma nattningsrutiner jämt! Det gör att vem som helst kan natta.
Råd2: när pappan ska natta ska han göra det som fungerar för honom, inte nödvändigtvis det som fungerar för mamman.

Det är tydligen superviktigt att allt går till på exakt samma sätt varje gång man lägger ett barn. Det har jag minsann hört. En del går en tur runt huset och säger godnatt till saker. Andra har visor och ramsor och en del läser bok.

Verklighet: Jag är inte så bra på att göra samma saker. Jag blir lätt uttråkad av upprepningar, och så glömmer jag och vimsar till. Därför får jag också jättesvårt att berätta för någon annan hur Idun ska nattas. Jag vet ju knappt själv!

På något sätt verkar det ändå fungera. Jag hade svärmor här på besök några dagar, och hon kunde natta Idun jättebra.

Iduns pappa har däremot lite svårt för nattningar, men det är för att jag har skött dem till 99%. Hur ska han kunna veta hur han ska göra när han ännu inte fått prova sig fram? Och så tror jag bestämt att den lilla fröken får för sig att det måååste vara mamma om jag finns i andra rummet. Bara för att DET är minsann rutin. Jag vet inte. Här behövs mer empiriska undersökningar!

Vagga och gunga och buffa

Jag minns inte att någon gett något råd om vaggning, men jag vet att det inte fungerar för alla. För det har jag hört av andra mammor.

Men för Idun fungerar det jättebra. Ibland. Ikväll var inte en sådan gång. Det fungerade bara lite, sedan blev det magmassage. Därefter gungades det. Eller vad jag ska kalla det.

Gunga: Man lägger sig på sidan med barnet intill sig och håller om det. Sedan använder man sina ben till att få hela ekipaget att gunga på madrassen. Det blir ett ganska snabbt gungande, därför kallar jag det inte vagga, för jag tänker mig vaggande som ganska långsamt. Man kan tänka sig att det simulerar snabb gång när barnet låg i magen eller så.

Buffa: Man lägger barnet någonstans, till exempel i sin säng. Enligt den beskrivning jag läst ska barnet ligga på mage, men jag tycker sidoläge fungerar bättre. Sedan håller man ena handen på barnets rygg och så buffar man barnet i rumpan med den andra. Hela barnet ligger då och guppar typ i sängen. Detta är ungefär som att åka en skumpig tur i vagnen, tänker jag mig. Barnet blir hindrad i sina rörelser och ligger still och somnar förhoppningsvis. Eller så skriker hon järnet och kryper iväg. Det kan också hända.

När Idun var jätteliten bebis svepte jag in henne i en filt och buffade. Jag har testat en gång när hon var större också, och det gick bra. Men hon måste i princip vara övertrött för att detta ska fungera, så för det mesta blir det inte buffning. Men det är något att ta till i alla fall.

Slutsats

Prova dig fram. Kul, vad? Hur mycket man än läser så hjälper egentligen ingenting, för det följer inte med någon instruktionsbok för just den modellen man fått hem. Det skulle ju varit praktiskt…