Oförenligheten

För ett tag sedan gav jag ett råd till ett par på Facebook som nyss fått barn. Jag sa åt dem att njuta av den första tiden, njuta av lugnet, fast det blir roligare sedan. För jag minns att Idun kunde sova stora delar av dagen och man kunde sitta och hålla på med annat. Och på det sättet var hon lite sims-bebis. Man lade ner mätt bebis med nybytt blöja, och så sov hon tills nästa gång hon ville ha mat. Och det var ju inte heller så spännande. Hon gjorde ju liksom inte mycket mer än glodde på en. Viftade lite med armarna och så. Level 1 human. Inte så svårtydd. Nu är det ju mer, med massa olika läten och hon börjar ta sig fram över golvet och drar i saker och sitter och så vidare.

Men vänta nu, var det inte så att jag inte sov alls i början? Var det inte en massa barnskrik och mammagråt och förtvivlan över att jag inte ens hann äta? Var det inte skitsvårt att veta vad hon ville och ett evigt grubblande över hur man skulle göra?

Det går ju inte ihop sig!

Vad fort man glömmer! Jag har två bilder av hur det var den första månaden, och jag vet att båda stämmer, samtidigt som de inte går att förena. Är det inte ganska konstigt?

Det är kul att minnas hur man tänkte innan man blev förälder också. Hur man tittde på föräldrar och hur de betedde sig och skakade på huvudet. Hur man tänkte att sådär ska jag inte alls göra. Jag ska göra annorlunda.

Ta detta med föräldrar, barn och overaller, till exempel. Jag kunde stå och se på föräldrar som tvingade på gallskrikande barn overall. Och jag kunde tänka att nu blir ungen kokhet och det är ju klart att den inte vill ta på sig overallen och bli sådär upphettad. Varför skiter man inte i overallen och bara går ut till bilen utan? Man kan ju lägga på en filt i bilstolen, och förresten ska de inte ha overall i bilstolen, för det minskar säkerheten.

Jo, men NU vet jag ju att en del ungar, däribland min, skriker hejdlöst vid ALL sorts påklädning där man måste dra armar och ben genom något. Och en del ungar vill helt enkelt bara inte ibland. Det är inte något speciellt de inte vill, utan de är trötta och griniga och bara vägrar. Och nä, det hjälper inte attförsöka skoja med en så trött unge, för den hör ändå inte genom sitt eget skrik. Bäst bara att bli klar så fort som möjligt.

Och förresten går det heller inte att tänka över huvud taget medan barnet skriker. Man bestämmer vad som ska göras, barnet börjar skrika, och då kan planen inte ändras, för man kan inte tänka ut en så enkel plan som tex “lägg din tröja över barnet istället för att leta reda på filten”. Det måste någon annan i så fall bistå med, men det är inte säkert att det går att förstå vad orden betyder förrän skriken avtagit.

Jag har tänkt många tankar om föräldrars beteenden som jag nu vill be om ursäkt för och ta tillbaka. Så ni som inte har egna barn; var försiktig med vad ni säger om och till föräldrar, för det finns aspekter som inte går att förstå utan att man själv stått där med en liten skrikande älskling. Alltså, råd är ok, men man måste vara beredd på att mottagande part kanske bara skakar på huvudet och säger att det där inte går att genomföra.

Och kanske glömmer man det här också efter ett tag. Kanske är man inte expert på att vara förälder till småbarn fast man har flera barn själv, för de är stora nu, och det går inte att komma ihåg precis hur det var. Kanske är det så. Det får jag svara på om ett par år!