Det här med småprat

Jag får uppfattningen att svenskar uppfattas som ett kallt folk som inte gärna kallpratar med främlingar. Dels tycker jag inte riktigt att det är sant, men jag har tänkt på varför jag själv ogärna pratar med folk jag inte känner.

Det är helt enkelt för att jag inte känner dem, och min tid är värdefull för mig. Det där lät rätt så otrevligt, va? Jag ska försöka förklara.

Låt oss säga att jag sitter på en busshållsplats och väntar på bussen, och det kommer fram någon och börjar prata. Jag har då märkt ett intressant samband; ju närmre mitt hem (eller någon plats jag ofta besöker) jag är, desto mindre vill jag prata med främlingar. Det är ju lite bakvänt. Borde jag inte tänka att då har jag antagligen mycket gemensamt med dem?

Jo, men det är också såhär, att jag är ganska social av mig. Och börjar jag prata med denna främling skulle det kunna utvecklas till en vänskap, och jag hinner ju knappt träffa mina vänner så som det är! Är vi långt bort i vildmarken eller på en ny plats, då har jag inga vänner där, och då kommer jag vara väldigt vänligt inställd till en pratstund, och kanske en livslång vänskap.

Om inte blygheten står i vägen förstås.

Sedan har vi det faktum att jag ofta sorterar mina tankar när jag inte sitter vid datorn, och det är ju väldigt sällan nu för tiden. Att då avbryta det för att inleda en livslång vänskap, ja det kan jag tänka mig. Men eftersom jag inte alltid är på jakt efter det, då blir jag lite besvärad om någon kommer och pratar med mig.

Frågan är ju hur en främling ska veta vilket tillstånd jag är i. Men då finns det ett knep. Ögonkontakt. Om man får det, och blicken liksom hänger kvar och man får ett leende som lixom är någon sekund längre. Då är det fritt fram. Annars får man kanske ett kort leende och en nick. Det betyder “Jag har sett dig, och du verkar trevlig, men just nu tänker jag på annat”. Japp, det var ju inte så mätbart, det där. Men så är det i livet, och ibland får man chansa.

Min poäng är att människor från andra kulturer än min (min kultur är väl data-sorterande personer, eller något) kanske bara är ute efter en pratstund, men för mig finns bara två lägen. Antingen knyter jag nya band, och det gör jag faktiskt ibland, eller så har jag band så jag blir alldeles varm om hjärtat och kan inte ta in nya ansökningar. Vänligen återkom senare.