Jag har idag suttit fast i en hel del negativa tankemönster. Jag kom på att det fanns åtminstone tre onda cirklar som jag traskar runt i ganska ofta.
Jag tänkte att jag skriver ner dem. Vet inte om det hjälper.
Duger jag?
Jag har en bild av hur jag ska vara när jag duger. Lägenheten ska vara städad och jag ska vara sprallig och glad. En sådan där person man vill känna och umgås med. När jag inte mår bra blir lägenheten lätt ostädad. Då behövs det väldigt lite för att sätta igång grubblerierna.
Varför klarar inte jag sånt som andra klarar, och så vidare. Det gör mig ledsen, och sedan kommer jag ju på att jag har blivit ledsen, och att jag ju jobbat för att inte bli det mer. Att jag nu är ledsen är alltså ett misslyckande.
En misslyckad person duger inte.
Sedan går det runt, runt.
Stress om amning
Jag stressar väldigt mycket kring amningen. Jag vill se resultat på en gång och tycker att allt går för långsamt. Ska det fortfarande göra så ont? Och om det nu ska det, varför klarar inre jag av smärtan när jag vet att så många andra gjort det?
Klarar jag av att ge mitt barn tillräckligt med mat? Varför blir hon aldrig mätt utan tillägg (det blir hon ju ibland, men när jag stressar kommer jag inte ihåg det)?
Sedan kommer jag på att man inte får stressa om amningen ska fungera, och mitt stress kring den hindrar alltså mjölkproduktionen. Nu uppstår pressen att slappna av kring det hela, vilket inte går eftersom där finns en press jag lagt på mig själv…
Idag på BVC vägde hon mindre än gången innan. Mitt huvud väntade tills jag kommit hem och skyndade sig sedan att skapa en massa oro kring om lilla Idun tar skada av det, trots att jag fick höra att det inte var någon fara…
Gissa om det gick bra att amma sig igenom smärtan i brösten efter det? Nope. Det blev mer ersättning än jag och Åsa kommit överens om (misslyckad känsla), och senare väckte jag inte tösen fast brösten var sprängfyllda.
Och sedan nojade jag över mina misslyckanden. Minskar produktionen om jag går runt och inte ammar fast jag känner att det är dags? Idun var ju inte hungrig pga all ersättning hon fått. Jag kände att jag jobbade åt fel håll, och vips, massa stress över att jag snart inte har någon mjölk alls om det fortsätter på det viset, och visst ja, man skulle ju inte stressa…
Kommer mitt deppande påverka Idun?
En rädsla jag har är att Idun ska bli som jag angående detta eviga deppandet jag ägnar mig åt. Och så mitt i gråten tittar jag på henne och ser att hon tittar tillbaka. Och så tänker jag att här borde jag ju lära henne hur man ser ut när man ler, och jag borde prata med henne osv. Men istället får hon se en mamma gråta. Hur ska hon lära sig att vara glad? Det är så deprimerande, så sedan är det ju omöjligt att bryta sig ur den cirkeln.
Jag får titta bort och koncentrera mig på något annat än gråt för att kunna le någorlunda mot henne. Det tar olika lång tid, och ibland börjar jag gråta igen för att mitt leende känns så sorgset.
Finns det flera?
Ja, det kanske det gör, men jag tänker inte leta efter dem och fastna i det om de inte självmant presenterar sig.
EDIT : att skriva ner hjälpte faktiskt. Det lättade en hel del. Det är som att jag la alla de dumma tankarna på bloggen istället för i huvudet. Hoppas de håller sig här. 🙂
Till att börja med: Kram!
Det är för jävligt att sitta med de där negativa spiralerna malandes i huvudet. Jag vet. Jag har slagits med dem många gånger. 🙁 Men det går att komma över dem. Med återfall, så klart, men det går att ta sig bort från mönstren.
Självkänslan tar alltid stryk av att bli jämförd med andra. Sluta med det. Vad är det som andra klarar av som inte du klarar av? Vet du med säkerhet att andra klarar av allting, hela tiden, alldeles perfekt? Hur känns det om du vänder på det, vad är det andra inte klarar som du hanterar galant?
Det finns ingen mening att jämföra sig med andra. Andra har inte varit i din situation. Du befinner dig i din situation, andra har sina egna och de är inte likadana.
Du duger exakt och precis som du är och du hanterar allting jättebra. Det är okej att vara ledsen och deprimerad. Det måsta man vara för att kunna hantera livet ibland.
Det är också helt i sin ordning att Idun får se andra känslor än leenden. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare att lära barn att det är okej med negativa känslor. Ilska, sorg och rädsla är precis lika verkliga som glädje och lycka. Det är tillåtet att visa de känslorna. Jättesvårt, jag vet. Men det är nödvändigt.
När brösten är fulla och Idun är mätt, så har du ju pumpen! 🙂