Förlossningsberättelse

Med reservation för att jag rört ihop en del fakta…

På morgonen den 3: maj hade jag rosa flytningar i bindan, och ringde förlossningen. De sa att det nog bara var slemproppen som löste upp sig. Ingenting att oroa sig för, hör av dig om det blir som mens, eller att du måste byta binda hela tiden.

Mamma kom över för att hjälpa till och vi for och storhandlade både på barnens hus och Ica Maxi. Jag kände att magen inte tyckte om när hon körde över gupp och liknande och hade mensvärk av och till. På eftermiddagen kom Kirsi över och vi började klocka värkarna. Jag tyckte det var ytterst fånigt att klocka dem. De gjorde ju inte ens särskilt ont.

Vi åt kyckling och potatissallad på kvällen och åt ananas till efterrätt eftersom vi hade bestämt att barnet gärna fick komma nu när Kirsi var barnledig.

Mot sju-åtta på kvällen gjorde värkarna ganska ont, men det var i snitt 7:50 mellan dem, så det var ju långt kvar, bedömde Kirsi, som ju varit med förut. Jag ringde ändå förlossningen för att höra med dem. De sa detsamma som vi redan visste; vänta tills det är 3 minuter mellan dem eller de blir outhärdliga och hör av er igen.

Kirsi värmde vetenallen jag fått av syrran, och den fick ligga på nedre magen och bli återuppvärmd då och då.

Mitt i natten tappade Kirsi upp ett bad åt mig, fast jag varit skeptisk till om det verkligen kunde hjälpa. När jag steg ner i vattnet slappnade hela kroppen av. Det var fantastiskt skönt! Det varade dock bara i ett par tre värkar, sedan mådde jag mest illa av att jag var så varm, så jag behövde gå upp. Jag orkade inte ta på mig mer än trosor och binda innan jag la mig i soffan igen.

Värkarna gjorde nu väldigt ont och jag var helt nödgad att andas mig igenom dem. Jag som hade varit skeptisk till att andning verkligen kunde hjälpa! Nu var jag glad att jag hade den.

Efter ett tag var det olidligt att ligga kvar på soffan när värkarna kom, och jag välte ner mig på golvet på alla fyra och gungade fram och tillbaka.

Till slut tyckte Kirsi att det var dags att ringa igen, fast värkarna inte kom så ofta när jag låg ner. Om jag rörde mig, gick på toa och så, kom de med strax över 3 minuters frekvens enligt appen, låg jag ner snittade det fortfarande runt 7. Jag bad att Kirsi skulle ringa förlossningen, och hon gjorde det. Jag vet inte vad som sades i andra änden, men jag hörde att Kirsi sa att vi kommer om en stund.

Jag behövde luta mig mot stolpen på väg till bilen

Jag undrade om man skulle säga till pojkarna att vi skulle åka in, men Kirsi tyckte att det kunde göras när vi visste om vi skulle stanna på förlossningen. Vi skulle väl bara åka in och få smärtstillande, trodde vi. Jag såg fram emot det. Jag ville ju sova! Klockan var någonstans på småtimmarna (tre kanske?) och jag började vara rätt trött.

När vi stannade utanför förlossningen och jag klev ur bilen så kom såklart en till värk. Jag stödde mig på Kirsis bil och den bredvid. De var kalla, och jag gnällde över det. Kirsi undrade om jag skulle hänga på henne, och det var mycket bättre.

Sedan gick jag och spydde upp all kyckling och en del av lasagnen som mamma kommit med i rabatten. Tur att jag hade ätit så mycket! Det blev en rätt äcklig pizza, men jag tänkte att jag nog inte var ensam om att ha gjort så.

Jag fick komma in i ett litet rum och de satte ctg-band på mig som mätte värkar och bebisens ljud. Det var superobekvämt att ha något som spände på magen på mig och jag ville inte alls ligga där, men vad gör man inte? Sedan var barnmorskan borta i en evighet medan jag krampaktigt höll i Kirsi med ena handen under värkarna och spypåsen i den andra handen. Jag var helt säker på att jag skulle spy igen, men det hände aldrig.

De där dosorna ramlade av eftersom jag inte låg still och min mage rörde sig säkert under värkarna också, för jag jobbade en del under dem. Så barnmorskan kom in och satte allt till rätta och försvann igen. När hon kom tillbaka gav jag henne bebis-ljud-lyssnar-dosan, för den hade liksom hoppat dän alldeles.

Hon sa att hon skulle undersöka mig och undrade om det var ok. Jag undrade bara varför hon inte hade börjat med det, och försökte vara så medgörlig som möjligt. Det gjorde ont som tusan när hon petade och härjade både inne i mig och på magen, och så kom utlåtandet; “du är öppen 8 cm! Du ska föda barn nu!”

Jag blev helt chockad, men tyckte att det var ju bra att all den här smärtan inte bara var början, utan typ allt förarbete klart redan! Jag började gråta och barnmorskan sa att “Du har inte tid att gråta nu, du ska bli mamma!” Jag nickade bara för jag tyckte att “Jo, jag har visst tid att gråta, och det är det enda jag kan just nu, så det tänker jag minsann göra!”.

Jag fick såna göra-barn-trosor och en jättekollosal-binda på mig. Jag tror jag hade två till värkar därinne innan vi fick komma vidare till förlossningsrummet. Jag klarade av dem stående med ena knäet på britsen och kramande Kirsis hand. “Var är min spy?” frågade jag, eftersom jag inte kom på vad det hette. Jag fick en ny av Kirsi.

“Det är här jag ska föda min bebis” tänkte jag när vi kom in i förlossningsrummet. Det var inte ett vidare spektakulärt rum, och jag var nästan besviken över att det inte var finare, men jag tänkte att jag kommer inte bry mig. Och det gjorde jag inte heller. Det fanns snart inte så mycket mer i mitt huvud än smärtan och lustgasen.

Det första de gjorde var att ge mig lustgasen och förklara hur jag skulle göra. Det där med att man skulle andas ut gasen i masken efter att man dragit i sig klart var nytt. Tre gånger skull man andas ut i masken. Jag undrade om jag skulle kunna räkna till tre…

Sedan försvann den barnmorskan och jag och Kirsi blev ensamma. Jag andades lustgas i värkarna och grymtade eftersom det tryckte på så förbenat. Jag berättade för Kirsi att jag tryckte på. “Det är då jag låter sådär”, sa jag och hoppades att hon förstod.

“Du kanske inte ska krysta innan personalen kommer”, sa hon oroligt, men jag förklarade att det inte gick att låta bli.

Jag hade frågat om epidural inne i undersökningsrummet, och de försökte sätta det. Jag fick en droppnål, men jag låg ju redan och krystade, så det fanns ingen möjlighet att få dit en narkosläkare i tid. De talade om för mig att det inte fanns tid, och någonstans kände jag att det var kanske lika bra. Då slapp jag ju sticket i ryggen, tänkte jag.

Jag låg och drog i stödet på sidan av sängen så jag trodde det skulle gå sönder, men det brydde jag mig inte om. Till slut tyckte de dock att jag skulle dra i ett handtag längre ner. Jag fattade inte vad det skulle vara bra för, men tänkte att jag gör väl det då. Jag skrek att jag kissade, för jag tyckte det var så pinsamt, samtidigt som jag undrade hur det kunde komma mer i varje värk. De sa att det nog var fostervatten, men jag var inte helt övertygad.

Kirsi frågade om jag ville ligga på sidan, och jag nickade. Vi hade ju pratat om att sidoläge måste var mycket bättre än ryggläge vid födsel.

Jag fick upp benet på ett benstöd och låg så ett tag. När de tog av mig trosorna frågade jag om det var fostervatten eller kiss, men jag kommer inte ihåg vad de svarade. Jag tror att de var osäkra.

Jag tyckte det gick ganska bra att ligga sådär och dra i handtaget och frusta och grymta medan de torkade mig i rumpan eftersom jag antar att jag hade bajsat. Jag trodde jag skulle ha brytt mig mer om det, men i det där läget sket jag fullständigt i vad som hände därnere och brydde mig bara om att ta mig igenom värkarna på vilket sätt kroppen än föredrog.

Rätt som det var beordrade de mig dock i ryggläge. Jag protesterade högljutt, men de sa att det inte hände något när jag låg på sidan. Nähä! Det sket väl jag i! Jag gjorde ändå som de sa, fast jag tyckte att de var inkompetenta idioter just då. Jag blev dock överraskad av att de plockade bort en bit av sängen så att ingenting tryckte på min rumpa. Jaha, det kunde de väl ha sagt, då går det ju bra såhär!

Rätt snart sa de åt mig att sätta hakan i bröstet och hålla in luften när jag skulle trycka på. Jag tyckte att jag får väl inte mer kraft i musklerna för att jag inte andas, men vaffan, de kanske vet vad de pratar om, bäst att göra som de säger, de var ju så himla envisa.

Jag hade nu två handtag som jag skulle dra i och kunde inte ta lustgas. Jag var rätt ilsk över det. Det var ju det enda jag hade mot smärtan! Och de där handtagen kändes det ju bättre att skjuta på med händerna, fast de sa åt mig att tänka att jag rodde en båt. Jag rodde åt andra hållet. De sa åt mig att inte ta ihop benen också, för då åkte bebisen in igen. Gör väl inget, tyckte jag, det behöver tänjas, jag är ju trång! Men de var sådär envisa igen och hindrade mig, mest med ord, från att göra fel.

Mot slutet skrek jag åt dem att jag inte ville mer, jag ville sova, jag ville att de skulle ta bort mig och jag skulle gå sönder. Det sved som bara den i öppningen och jag hade verkligen velat ha den där bedövningen, men på något sätt var det också försent. Jag fattade inte hur jag skulle komma igenom smärtan. Tiden hade stannat och jag skulle aldrig komma därifrån, kändes det som.

Kirsi fick ge mig lustgas när värkarna startade, men jag tyckte aldrig att jag fick nog. De sa åt henne att ta bort den fördömda masken för tidigt! Jag ville helst andas bara i den.

Till slut tänkte jag att det får väl svida i fittan då. Det får väl gå hur sönder det vill, jag tog i för allt jag var värd fast det gjorde ont. De sa att “nu är det bara ett par värkar kvar” och jag blev förbannad. Vaddå bara ett par? Varje värk hotade ju att ta död på mig! De pratade om att ge mig värkförstärkande eftersom värkarna var så långt isär. Jag fattade inte vad de menade, det var ju lagom så jag kunde återfå fattningen mellan, och höra vad de sa till mig.

Så kom en till värk, och jag tryckte på. Och så tog jag andan och tryckte igen. Och då kände jag att huvudet kom ut! Vaddå, redan? Bara att trycka ut resten också, tänkte jag och tog i. Barnet skrek nästan på en gång och jag tänkte bara att “ja, såklart, det är ju inget fel alls på barnet”. Moderkakan kom ut strax därefter och Kirsi fick klippa navelsträngen. “normalt klipper man först och sen kommer kakan ut” sa de till mig. Jag förstod inte varför man skulle göra så, men det spelade ju ingen roll.

“Vill du ha barnet på magen”, frågade de och jag undrade bara vad det var för en galenpanna som någon gång inte velat det så att de måste fråga. “Det är en tjej” sa de, och barnmorskan som gissat emot när jag sa pojke sa att hon brukade ju alltid ha fel. “någon gång ska vara den första”, sa jag, helt vimmelkantig. De frågade om jag ville titta på moderkakan. Det ville jag. Den var stor! De visade “livsträdet och sa att på den sidan hade barnet legat, och så vände de på den och visade “Den här sidan har suttit fast i dig, så nu har du ett sår därinne som är såhär stort”. Shit! Den var ju stor som Afrika, och nu blödde jag från ett så stort område? Jistanes, blodet kommer aldrig ta slut, tänkte jag.

Idun var helt kletig av fosterfett och mina händer fastnade i henne där hon låg mellan brösten på mig. Jag kände inte igen henne, men jag grät och skrattade. Tänk att det var hon som hade varit i magen på mig! Tänk att det är såhär hon ser ut! Vem är hon? Mest var jag lättad över att förlossningen var över…

Jag tittade ihärdigt på lillflickan medan de sydde mig. Jag tänkte att det hjälpte, och det tror jag det gjorde. De sydde länge och väl. Jag frågade hur många stygn de satte, men de sa att de inte räknade när de sydde så kontinuerligt. “Jaha, många som fan, då” tänkte jag.

Till sist kom de med mackorna åt oss och Kirsi fick sätte flick-nålen i statistik-dynan de har därute någonstans. Jag lyckades aldrig se den.

Kirsi åkte hem strax därefter, för hon hade ju inte sovit något hon heller, och hon ville iväg innan trafiken började. Jag sa att det var lugnt, jag hade ju fullt med sköterskor som hjälpte mig.

De sa att jag måste kissa innan jag fick åka till BB. Jag försökte, men det vägrade komma något, så de kollade om jag hade mycket urin. Jag hade hur mycket som helst, tydligen. Så de satte en kateter. Det var mycket mer obehagligt och smärtsamt än när de sydde!

Jag fick åka rullstol upp till BB. Det var svårt att sitta i stolen, men jag fick hålla i Idun, och hon var så söt! Och så främmande! Vem är denna okända flicka egentligen, undrar jag fortfarande. Jag försöker tänka att hon är min dotter, men det går inte riktigt in…

Alla bilderna är tagna av Kirsi.