I helgen kände jag depressionen knacka på. Sedan gick den bara in utan att fråga och gjorde sig hemmastadd.
Jag visste vad det var och kände att jag inte orkade kämpa emot. Jag vet ju att den försvinner igen efter ett tag. Jag bestämde mig för att bara vänta ut den.
Jag noterade också att jättemånga i mammagruppen på Facebook mådde dåligt, och tänkte att det var väl något astrologiskt som låg bakom. Månen i fel fas, eller något.
Igår skulle avloppet fixas och min lunch skulle vara uppfuckad. Jag bestämde att det var sista gnäll-dagen. Ingen kunde begära av mig att klara av att kasta ut depressionen medan allt fortfarande var förjävligt.
Per tröstade mig på rasten och klappade mig på huvudet. För riktiga vänner går inte på falska leenden, och inte ens sådana orkade jag med igår. Inte många iallafall. De flesta på jobbet känner jag inte att jag behöver låtsas inför, och det är därför jag mår bättre när jag kommer dit. Friendly zone.
På eftermiddagen började jag tänka på kvällen och fick panik av att behöva vara ensam hemma. Det har väl aldrig hänt förut? Det kanske borde ha hänt förut…
Jag messade Mathias, som genast ordnade så att jag fick komma hem till dem. Mys. Skönt att man har vänner utan en massa krav. Det räcker med att bara vara, och det var precis det jag behövde.
Idag är det ny gravid-vecka (vecka 35), och idag är mitt mål att känna någon form av glädje över någonting. Man ska ha små lättuppnåeliga mål. Jag är redan glad över att gårdagen är avklarad, så det kommer nog gå bra.
Nu ska jag äta ägg och fil. 🙂