Tröttma

När jag skulle gå hem stod du och rökte utanför. Jag sa hej och höll mig på avstånd för bebisens skull. Hade det bara varit jag hade jag stått mycket närmre. Undrar om du vet det?

Du sa att du var trött. Jag var dödstrött och sa att jag också var det, fast jag sovit så mycket. Du undrade om jag sovit för mycket. Jag trodde inte det.

Jag försökte skämta, men tröttheten gjorde att det inte fungerade. Jag vet inte om det var min eller din trötthet som gjorde det.

Du rökte klart och jag fick kramar. Ville inte pussas när du precis rökt och jag tror du inte heller vill. Det känns som att du skäms för smaken. Jag vill inte att du ska känna så, men jag vill heller inte ursäkta ditt rökande. Det kommer döda dig en dag om du fortsätter, och det gör mig ledsen.

Vi sa inte mycket. Frågade vad den andra skulle göra nu. Jag skulle hem, du skulle jobba. Det kändes inte som att vi behövde ord. Bara kramar.

Jag sa Hejdå och började gå. Kom på att jag hade tänkt gå till stationen och köpa resor till mitt busskort. Undrade om du skulle tycka att det var konstigt att jag gick däråt. Ville inte att du skulle se. Undrade vad jag var rädd för.

Sedan kom ledsenheten. Det kändes som att det var synd att vi inte pratat. Hade vi verkligen inget att säga varandra? Jag ville ha kyssar och djupa samtal, men ingen av oss räckte till det. Du behövde gå tillbaka till jobbet och jag behövde gå hem.

Jag blev ledsen för att jag inte bara kunde vara glad att vi fick några kramar jag inte räknat med. Skulle inte det räcka? Det borde räcka. Det borde vara alldeles tillräckligt, och det var ju allt jag kunde ge. Jag borde släppa kraven på mig själv.

Kom hem gråtfärdig eftersom jag tänkte på städning resten av vägen hem. Städning jag borde utfört i veckan men inte gjort. Känslan av att vara otillräcklig. Att inte klara sig själv fast jag borde.

Köpte en liter mjölk på närköpet. Drack upp hela. Somnade.

Vaknade sent. Fortfarande trött. Behöver sova mer. Tvättid imorgon. Orolig för att inte orka. Orolig för att inte räcka till…