Uppförsbacken som planade ut

Jag gick nyss upp och började läsa lite på ansiktsboken sådär som man gör när man inte orkar städa. Jag hittade den här länken, som hade delats av flera av mina vänner, så jag tänkte att det var läsvärt. Det var det. Läs! Har du läst? Bra.

Kommer du in i ett rum och möts med skeptiska blickar? Blir din kompetens ständigt ifrågasatt? Har du någon gång fått höra förminskande kommentarer som ”lilla gubben”? Tycker folk att du är en bitch när du säger nej till dåliga idéer? Har du någonsin fått höra ”lugna ner dig” för att du sätter ned foten? Inte? Nähe.

Jag börjar nästan gråta när jag läser texten. För att jag känner igen mig i så många situationer genom min uppväxt. Och det är inte alldeles lätt att se det, och jag blir så tacksam för att någon satt ord på allt det där. Allt det som händer så systematiskt att inte ens jag alltid ser det. Och här hör jag mig själv tänka “vaddå inte ens jag? Varför skulle jag vara mer kompetent att se det än någon annan?”

Nej, det kanske jag inte borde vara. Alla borde kanske vara fullt förmögna att se hur kvinnor behandlas. Men jag har ju varit medlem i feministiska organisationer och försökt prata om det med alla i min omgivning. Jag har försökt få pojkvänner att förstå vilket försprång de har och att de inte fått kämpa mot samma saker som jag.

Ja, jag har fan haft en uppförsbacke, och jag är ju till och med svensk.

Det värsta exemplet kanske är att min lärare på gymnasiet i en hel kurs i datorteknik sa “tjejer kan inte lära sig datorer”. Vet du hur lätt det är att lära sig när allt man behöver fråga om möts med “Du förstår inte det här”? Jag kan tala om att man hamnar efter. På den tiden var inte Internet lika bra. Man var tvungen att veta vad det stod på sidan man letade efter för att hitta den på Alta Vista. Google hade jag inte hört talas om då. Jag lärde mig där och då att tjejer inte får samma chanser som män. Att jag i ett års tid inte kunde ställa frågor själv i något tekniskt ämne för att killarna i klassen inte klarade av att en tjej var smartare än dem… tror du det hjälpte?

Undrar du varför jag säger “tjejer och män” istället för “kvinnor och män” eller “tjejer och killar”? Ja, det kan jag också undra. Men du förstår, det har pågått ett systematiskt undanskuffande och förminskande av mitt kön genom hela min uppväxt som gör att jag har svårt att se på kvinnor och män som jämlikar. Vet du hur svårt det är att hävda att man är lika bra som en man när man ser sig som en tjej som inte är värd något, och man liksom bara känner att han anser detsamma?

Vet du hur kul det är att vakta sin tunga eftersom man vet att om man blir för högljudd och/eller har för många åsikter kommer man att börja ses som “hysterisk” eller “rabiat” eller något av de andra orden alla i samhället tränats att tänka när en kvinna säger för mycket?

Med tanke på att jag hade det som jag hade det i skolan är det faktiskt ett under att jag inte lade av helt med min dröm om att bli utvecklare. Jag hade bara ett trumfkort på handen; jag hade varit utstött och mobbad så länge, så jag var så van att man trampade på mig. Denna vana gjorde att jag inte trodde jag kunde avhjälpa det nya trampandet med att byta program. Eller välja naturvetenskaplig inriktning, som de flesta tjejer i min gymnasieklass. Jag är inte ens säker på att jag såg trampandet. Jag tänkte nog bara att det är inte mer än så jag är värd, och fann mig i det. Var beredd på det. Väntade mig att bli förminskad och förlöjligad genom hela livet, för så hade det ju alltid varit. Så jag vek inte av en tum. Jag hade ju valt det här.

Jag vet att många tänkte att jag var stark som stod emot. Men jag var inte stark. Jag visste inte om någon annan tillvaro och uthärdade. Livet går ut på det, trodde jag.

Det blev aningens bättre på högskolan. Förutom veckorna efter den där “tjejlunchen” de hade för att stärka tjejerna på programmet. Jag fick försvara att jag fått ett gratis mål mat inför mina killkompisar under lång tid efter den och önskade att jag inte hade gått. Jag fick även en mentor. Återigen på grund av mitt kön. För att stärka mig. Hon fick sparken från sitt arbete. På grund av “arbetsbrist”. En månad senare anställde de en man. Jag kände inte att jag hade en jätteljus framtid. Jag drack lite för mycket. Mina studier gick inte bra. Mina värdelös-känslor blev värre.

Nu har jag trots allt ett jobb jag trivs med på ett webbhotell. Antagligen Sveriges bästa. Jag tycker inte att min lön är tillräcklig, men jag tror faktiskt inte den skulle vart högre där om jag var man. Men jag tror att jag hade klarat att byta jobb till ett med högre lön om jag inte hade haft uppförsbacken bagaget.

Visst. NU är det ingen som behandlar mig annorlunda på min arbetsplats på grund av mitt kön. NU har uppförsbacken planat ut.

Men varför har jag inte ett lika välavlönat jobb som manliga bekanta till mig? Jag skyller bara på mig, för ingen kan ju ta på sig ansvaret för att min uppväxt och utbildning inte gick så bra som jag hade velat. Ingen annan kan ju avkrävas att avhjälpa den här känslan av “jag kommer aldrig att kunna” som smyger sig på och blockerar mig fullständigt när något tar för lång tid. Det är ju bara jag som måste jobba bort sådana problem. Bara jag som har ansvaret nu.

Men ibland önskar jag att det fanns någon som kunde ställas till svars för att inte bara jag, utan så många andra kvinnor, bär på den uppförsbacken och axlat rollen som evig mobbare. Tagit med sig alla elaka kommentarer och nu har en liten röst i bakhuvudet som viskar “du är värdelös” i tid och otid. Ibland vill jag få en ursäkt.